Det var i mitten av april jag åkte till båtklubbens plan för att se hur båttäckningen hade klarat den snörika vintern. Väl framme träffade jag Urho Grusholm. Även han hade kommit för att se till sin båt. Bäste-Maye hade stannat hemma och virkade grytlappar till Kulkuri. Lite längre bort såg vi Adolfsson, som tittade på sin båt. Undrar om han tänker sälja i vår, sade Urho.
Båten börjar ju bli färdig och då brukar Adolfsson tappa intresset. Arme köpare, sade jag. Jag köpte ju min första båt av just Adolfsson och det var mitt livs stora misstag. Första turen blev en ren mardröm. Jag råkade ut för nästan allt utom full orkan. Körde på grund, fick motorhaveri, drev redlös, brand bröt ut ombord, vatten forsade in och besättningen gjorde myteri. Till sist fick jag utmattad vada iland. Det mesta var Adolfssons fel. Det där skulle jag vilja höra berättas lite mera detaljerat om, sade Urho.
Båten var till salu och priset var löjligt lågt
Nåja, allt började med att min fru köpte sig marinblå långbyxor och sade att de skulle passa bra i en båt. Därmed var tanken väckt och jag började läsa båtannonser. Det där var länge sedan och jag visste ingenting om båtar.
Till sist föll jag offer för Adolfsson. Han hade en stor, spetsig och smal salongsmotorbåt liggande hemma på tomten i Skräbböle. Båten var byggd av granribbor och döpt till Axmaraldia Luxus.
Båten var till salu och priset var löjligt lågt med tanke på allt arbete han lagt ner på den. Han hade bytt en massa bord och monterat en mängd fiffiga prylar. Länspumpen var en pampig grej, som en gång suttit som oljepump i ett flygplan. Motorn var en 3-cylindrig Sundströmmare. Den hade han varit tvungen att marinkonstruera själv.
Nästan allt hade krånglat, förutom den egentliga motorn
Kylvattnet och den kombinerade generatorstartmotorn hade krånglat, ja nästan allt hade krånglat, förutom den egentliga motorn, vilken han försäkrade var perfekt. Jag undrade då vad det var som kallades motor. Han förklarade att motorn satt mellan mellersta kolvtappen och vevstaklagret.
Han var här mycket anspråkslös och menade att det var ett enkelt jobb att konstruera om en motor. Många krånglade till saker och ting, menade han. Varför skulle man konstra med vattenkylda grenrör, när det var så skönt med den gode värmen från det heta röret. Gasreglaget hade han gjort av en bandjärnstump, som satt fastnitad i avgaskröken ovanpå förvärmaren.
Han hjälpte mej med en massa saker. Ordnade bryggplats för mej här i klubben. Han ställde upp vid sjösättningen med sin hembyggda trailer. Det var en jobbig historia. Trailern var inte inregistrerad. Hållfasthetsberäkningarna och dimensionerna var så gjorda, att den kunde användas endast klockan halv 3 på natten då konstaplarna Rosentagg & Co sov sin bästa nattsömn.
Mot Erstans vreda böljor
Jag hade aldrig kört en båt. Ju mera jag tittade på båten desto större blev den och till sist frågade ja Adolfsson om han ville följa med på jungfruturen från Munkviken till Innamo. Det lovade han, men kom med återbud i sista minuten. Hans svärmor hade helt plötsligt fått namnsdag just den dagen.
Vi lade därför ut ensamma och styrde tveksamt mot Erstans vreda böljor. Vid Lillholmen var det nära att jag fallit i sjön då jag skulle dra i vajern. Hur det var, så klarade vi pontonbron torra och helskinnade.
Fortsättningen verkade gå bra, men jag gjorde det misstaget att jag körde norrom Haverö. Det skulle jag aldrig ha gjort. Därute i farleden mötte vi en av de största Sverige-båtarna och jag samlade mig inför mitt livs första svallvåg. Frugan hade just dukat kaffebordet.
Nu hände det saker minst 8 gånger snabbare än det går att berätta
Först skulle jag minska på gasen och grep efter gasreglaget. Det borde jag aldrig ha gjort. Bandjärstumpen hade vid det här laget blivit stekhet av värmen från avgaskröken, som nu antagit en vacker röd färgton och utstrålade allt skönare värme. Högra handens tumme, pekfinger och långfinger luktade nu palvad svinfot. Svallet kom rullande som ett väldigt berg. Nu hände det saker minst 8 gånger snabbare än det går att berätta.
Vattnet sköljde över fördäcket och vatten sprutade in genom all nåt. Jag upptäckte till min fasa att det fanns lika många otäta nåt, som det fanns lister på den här båten. Kaffekopparna flög i durken så att skärvorna yrde. Kaffekannan gjorde två och en halv volt med skruv, svårighetsgrad 2,7. Frugan vägrade hjälpa till, ja hon gjorde myteri och vägrade tala med mej, förrän ja kokat henne nytt kaffe.
Det blev till att pumpa och jag högg i ordentligt. Under durken hördes ett sörplande och smackande ljud, var det Kölsvinet som ville tala med hovmästarn? Hur jag än pumpade och slet så steg vattnet i båten och efter några tag gick handtaget av. Vilka grejor har man egentligen på flygplan! Arma krakar som åkt med detta plan, fanns det en enda i livet?
Vattnet fullkomligt sprutade in genom näten
Nu hade också gasreglaget antagit en röd nyans. Vattnet fullkomligt sprutade in genom näten. I kajutan kunde man nu öva crawlsim och trallarna flöt omkring. Jag insåg att det var nödvändigt att minska farten och lindade 1/2 kilo trassel runt vänstra handen och försökte komma åt gasreglaget. Trasslet förkolnade snabbt och kanterna blossade upp i öppen låga. Det var i sista sekunden jag lyckades slänga allt i sjön, innan hela båten stod i ljusan låga. Hela vänstra handen luktade nu bränd griskotlett.
Men detta var bara början, mycket, mycket värre saker skulle hända. Värmen gjorde att gasreglagets nithål utvidgades. Friktionen var borta. När båten neg för en våg ramlade reglaget ner på fullgas och när aktern satte sig slog det över till tomgångsgas. Axmaraldia Luxus färdades nu framåt i korta märkvärdiga ryck. Ja, hon bar åt som en bångstyrig kanalje på rymmarstråt.
Båten blev tyngre och tyngre och det blev kallare och kallare om fötterna ju mera vattnet steg inne i båten. I bränsletanken fanns det kanske ett halvt kilo rosk, som nu satte sig i rörelse och täppte till bränsleröret. Det blev motorstopp. Jag kopplade om till bensintanken och försökte starta, men vid andra försöket brann startmotorn, som vid det här laget låg under vatten. Till all lycka fanns det vev till Sundströmmarn, men vid tredje försöket brast den rostiga veven.
Ja, nu satt jag på grund också
Jag var nu så arg, vettskrämd och nervös, så jag trodde att celebrospinalvätskan skulle rinna ut i öronen och hjärnan förvandlas till en torkad murkla. Jag drev omkring redlös på Erstan. Ombord fanns inte åror, endast en krokig båtshake och en hustru som var mera ilsken än ett bi som blivit stucket av en geting.
Nu blåste det upp en ordentlig nordvästvind också, ja det började regna också, så småningom blev det mörkt mot kvällen. Ingen belysning fanns ombord, ackumulatorn låg under vatten. Adolfsson hade försäkrat att nödraketer fanns ombord. Men var? Var de placerade under kölsvinet eller ovanpå ankarljuset eller däremellan?
Jag försökte väcka uppmärksamhet genom att slå med skiftnyckeln i kaffekannan allt vad jag orkade, men inte en enda båt syntes till. Den krokiga båtshaken lade jag att stå i flaggstångshålet med en rostig bensinduk på spetsen och en randig skjorta fastknuten på mitten.
Naturligtvis drev båten upp på de besvärliga grunden norrom Haverös nordvästra udde. Ja, nu satt jag på grund också och lyste ögon i mörkret.
Belysningen av en båt syntes i nordväst. Jag hoppade, stampade och skrek allt vad jag kunde och gjorde internationell nödsignal med utåtsträckta armar och två brinnande cigaretter i vardera handen. Båten ändrade kurs mot oss och jag drog en lättnadens suck.
Bogseringen till Airisto turisthotell måste ske långsamt
Det visade sig vara en bekant till mej, nämligen Sven Ahlblad från Tennby, som tillsammans med Marcus Kraappinen fiskat flundror mellan Hevoslot och Fålafjärt. De hade också lagt ut abborrnät vid Riviklobb och Pattskär. Fångsten blev skral, endast några magra, döda torskar, som inte ens dög till portugisisk lutfisk. De hade dessutom fått ett stim hornsimpor och 18 orklor i siknätet, som de lagt vid Perkalahus och till råga på allt hade Marcus fått en klunk öl i vrångstrupen just då de passerade Paukut. Deras ilska skulle så småningom gå ut över mej.
Då vi skulle dra loss Axmaraldia Luxus knyckte Ahlblad så jag trodde att hela den ruttna båten skulle lossna från stäven. Bogseringen till Airisto turisthotell måste ske långsamt med tanke på den vattenmängd som fanns i båten. Väl framme kastade Ahlblad loss och sade att jag fick klara mej bäst jag kunde och att landkrabbor som jag borde stanna hemma och öva med barkbåtar i badkaret.
Plötsligt satt fiskjärnet och propellern fast i en lina
Men än var det inte slut på eländet. I viken fanns en massa ankarliner, bojar och tampar kors och tvärs. Fastnade inte halkiparna i någon tamp, så var stäven mot någon bojlina. Helt plötsligt satt fiskjärnet och propellern fast i en lina, som flöt. Det var bara att med båtshaken försöka få den loss. Det visade sig att linan var förtöjd i botten och i övre ändan fanns en barklös, knotig, vresvuxen och käringsågad björkprops. Jag kapade linan med brödkniven och brydde mej inte om vart propsjäkeln flöt.
Till sist lyckades jag komma till bryggan. Jag satt på bryggkanten och tänkte, äntligen fast mark under fötterna. Men mer skulle hända.
Man måste vada ut och ta några simtag
På den tiden fanns det ett staket mellan bryggan och hotellet. Grinden i staketet var naturligtvis låst den här tiden på natten. Överst fanns taggtråd, det gick inte att klättra över. Det var bara att gå runt, men staketet gick ju ända ut i vattnet. Man måste vada ut och ta några simtag för att komma runt. Nu stretade frugan emot som en Hidalgo de Luxe, som fått för sig att det skall jäklas med besked. Vi kom i varje fall på andra sidan staketet.
Väl uppe vid hotellet möttes vi av en vaktmästare, som mera liknade en strykrädd byracka än portier. Han talade finska med Savolax-Karelsk kombinationsdialekt. Jag förstod knappt 20%, men gissade han menade att genomblöta sorkar med brända labbar inte var önskvärda på hotellet.
Han märkte språksvårigheten och övergick till att tala tyska med mej, vilket gick betydligt bättre. Han pekade på mina brända svin tassar och sade: Doktor Bromann Bläsnäs Krankhaus, schnell, schnell. Jag svarade Telefonico Automobile Taxi Special de Luxe hier. Han sade, ja, ja och därefter såg jag skosulorna försvinna runt hörnet, som om han varit skjuten ur en 305 mm kanon.
Efter en stund kom taxin. Det var en gammal arbetskamrat till mej, nämligen Eero Lindberg, som mycket vänligt bredde ut plast på bänkarna och skjutsade oss till Krankhauset.
Text: Alf M Jansson