Jag är ingen landkrabba. Eller åtminstone var min far sjöman. Han kunde splejsa och berätta dråpliga historier från den tiden då sjömän ännu var tuffa killar.
Den första visa som gjorde intryck på mej var "Jungman Jansson", och som handlar om havets fasor och fjärran länder. Jag visste vad styrbord och babord var innan jag lärt mej skilja på höger och vänster, och jag minns att jag tyckte om att fantisera att mina avlägsna förfäder var förskräckliga sjörövare som drack rom och slogs.
Hur kan då en människa som har blivit impregnerad som en gammal presenning med salta stänk och sjömansskryt ändå vara så fullständigt töntig när det gäller vår familjs nutida söndagsbåtturer?
Inte en enda sak kan jag göra rätt.
Sjökort är rena hebreiskan, för att inte tala om kompass, ekolod, logg och annat obegripligt. Jag kan inte kasta ankar utan att vattnet stänker i ansiktet på övrig besättning, jag kan inte göra knopar, det går för långsamt. Jag kan inte styra, för jag fattar ju inte att hålla mej till farleden. Jag kan inte koka kaffe utan att "pentryt" ser ut som efter ett bombnedslag.
Inte kan jag heller hoppa graciöst iland, om jag mot förmodan skulle lyckas, har jag tagit med fel lina. Råkar jag ha rätt lina så orkar jag inte hålla i, utan glider sakta, men obönhörligt ner i vattnet. Eller släpper taget...
Jag hinner aldrig placera ut fendare i tid, utan lyckas åstadkomma skråmor i lacket istället. Båtens skeppare får ofta magkatarrsymtom då jag försöker hjälpa till. Han får springa som en tätting mellan för och akter och reda ut allt jag trasslat till. Dessutom sitter jag oftast på fel sida av båten och står då jag borde sitta och tvärtom.
Men skepparn är ju skeppare, och två skeppare är för mycket. Om jag gick och skaffade mej en skärgårdsskepparexamen så skulle han nog misstänka myteri endera da'n. Så jag åker med som passagerare, för husfridens skull. Men nån landkrabba är jag inte, så ni vet!
Vad jag däremot vet är hur havet doftar, hur det känns att sitta i fören alldeles ensam och bara andas in blåsten. Jag vet hur fri man känner sej när man kastat loss och styr ut mot horisonten. Jag vet hur gott man sover, vaggad av kluckande vågor, vakna av att solen sticker i ögonen och måsarna skriker ovanför. Och jag vet hur skönt det är att bara hänga över relingen och titta på hur vattnet skummar mot båtens sidor. Jag vet hur svalkande det är att låta havsvinden blåsa i ansiktet. Och hur det smakar att borsta tänderna med havsvatten, och hur hungrig man blir på sjön.
Jag vet hur mäktigt och farligt havet kan se ut och kännas ibland, hur det lockar och skrämmer med sin storhet. Det fascinerar mej mest då det lever, rastlöst och hotfullt och påminner oss om hur små vi egentligen är.
Och då vet jag att "NAVIGARE NECESSE EST"!
"Skini"