Jag har ibland undrat över om jag, en riktigt renodlad landkrabba, ännu någon gång kommer att bli en äkta sjöbjörn. En sådan som inte blir skrämd för varje lite större våg, eller rädd då det kränger en aning.
Skepparen min säger alltid att det är just det som är njutningen med båtlivet, att kunna ta varje våg på precis rätt sätt och att om inte båten krängde och lutade så skulle den sjunka. I aderton år har jag försökt lära mig detta, men för mig är havet en njutning då det är spegelblankt och soligt. Aldrig skulle det behöva dra upp till åskstorm och inte skulle det behöva finnas förrädiska grynnor eller dimma. Jag vet mycket väl att detta är utopi, men jag är bara sådan. Jag, sjöbjörnen.
Det som jag också undrat över är varför, trots att Finland är de tusen sjöarnas land, ingen av de tusen hamnat nära mitt barndomshem. Det närmaste "havet" där var en pytteliten sjö, ungefär två kilometer hemifrån mitt i skogen. Vattnet var mörkt och abborrarna som vi metade var fingerstora och svarta, men ack så goda.
Närmaste duglig simstrand var på fem kilometers avstånd, i ändan av en krokig skogsstig, men dit gick vi ibland till och med två gånger om dagen. Jag minns hur jag ibland tillsammans med min syster och min bror kunde sitta hemma vid ängskanten och drömma, "tänk om ängen vore en sjö", men den blev aldrig en sjö fastän vi hur mycket drömde.
Min första egentliga "båtupplevelse" var när jag tillsammans med min pappa fick vara med och lägga ut mjärdar i den där pyttelilla sjön.Båten var en gammal tjärad roddbåt, en savolaxare, som läckte som ett såll.
Arbetsfördelningen var den att pappa rodde och jag öste vatten över relingen så mycket jag hann. Konstigt nog var jag inte rädd då, trots att man inte hade flytväst ens, men inte var det mycket till vågor heller och stranden var ju nära. En olycka kan förstås hända alldeles i strandvattnet också, men rädd var jag inte.
Tiden gick, mestadels med fötterna stadigt på landbacken, och så kastade ödet mig hit till stranden av de stora vattnen. Genast första sommaren upplyste en fru mig om att nu då man har flyttat hit till den här förtjusande skärgårdsstaden, så måste man absolut till först av allt skaffa sig en båt. Först undrade jag lite, men jag undrade inte mera när hela den lilla staden tömdes på människor varje veckoslut och båtstränderna var helt öde. Vi märkte att så gott som alla här verkligen hade en båt.
Båtfebern drabbas
Sedan bjöd ett bekant par oss med ut på en båttur så vi packade oss, fyra barn och sex vuxna, plus påsar, kassar och tält med i båten. Utfärden blev så lyckad att vår skeppare drabbades av en värre sortens båtfeber och en tid framåt lästes främst båtförsäljningsannonserna i dagstidningarna. Många var vi och såg på innan vi i Korpo hittade en riktig pärla, en riktig skatt enligt vår mening. På detta vis ville det sig att vi för aderton år sedan blev båtägare och började lära oss de ädla sjömanskonsterna, en inlärning som för min del bara fortsätter och fortsätter.
Våra små pojkar var helt begeistrade i vår nya "familjemedlem". Om vi hade bestämt att vi på fredag åker till sjöss, så var de små ryggsäckarna packade senast på onsdag. Allt viktigt var med så som böcker, Kalle Anka tidningar, tennsoldater, Lego mm, mm. Dem störde inte vindar och vågor, inte heller att den uråldriga motorn strejkade lite nu som då. För dem var allt bara ett stort äventyr. Men mamma satt med lös mage, likblek och rädd, trots att hon var samma mamma som varje veckoslut lika ivrigt som familjens män ville till sjöss, samma mamma som alltjämt i mars söker sig till stranden för att inandas havsvindarna, till båtplanen för att se på båtarna osv.
Så nog finns det väl även i mig åtminstone en aning stoff till båtfolk, men som skepparen brukar säga, för endel tar det lite längre för det där stoffet att komma fram än för andra. Vem vet, men i sommar skall jag försöka igen.
Vad är det som lockar ut till fjärdarna
Inte vet jag vad det är som lockar ut till fjärdarna. Är det den lilla salta vindbrisen. Är det världens bästa sömnmedicin, vågornas sakta kluckande mot båtsidan på kvällen. Är det morgonkaffet på akterdäck i sällskap av måsar och änder. Är det den ståtliga svanflocken som sakta glider förbi i den stilla viken. Är det att få sitta på de varma strandklipporna med fötterna i vattnet. Är det känslan då man lyckats kasta (obs inte slänga) ankar utan att en enda gång trassla till repet. Är det att efter bastun sitta på stranden och se på solnedgången. Eller är det Ni, alla ni vänner som man alltid träffar på fjärdar och stränder.
Mitt båtliv är allt detta, den älskade "pärlan" som vi fortfarande har, ni vänner och havet med allt det har och ger, till och med vågorna som gungar oss.
Då jag nu riktigt tänker efter så kanske det också av mig blir en riktig sjökvinna, någon gång. Fastän havet inte alltid skulle vara spegelblankt, fastän det skulle vara dimma eller åska, fastän repen trasslar sig, eller fastän den största glädjen skulle vara då jag sirligt med alla mina kilon stiger ned på den stadiga landbacken efter en sjöresa. Nog kan det vara att jag blir en, om jag riktigt försöker.
Landkrabba (hoppeligen f.d.)