Vet ni att jag var och seglade förra sommaren. Alltså inte endast som passagerare utan alldeles på riktigt som en i besättningen. De som var med var en skapligt stor båt, åtminstone 34 fot, 2 resliga damer och en lite lägre dam som kallas Daisy och har svans och fyra ben, en hund alltså.
Det råkade sig nämligen inte bättre än att min vän M ringde och frågade om jag kommer med ut och segla. Jag svarade att "visst kommer jag, när far vi och vem kommer med?". Svaret var "i morgon, du, jag och fröken D". Med det var saken klar.
Följande förtjusande dag var vi således i god tid vid Snäckvik stranden med vårt pick ock pack, samt hunden i ett snöre lika ivrig som vi flickor. Första kommentaren kom redan på bryggan "jaha, herr S kommer senare, eller vad?". "Det kommer inte några herr-personer alls, det här är en flickseglats" svarade kapten M.
Ansiktsuttrycken hos våra "följeslagare" var sevärda. De var nog rätt säkra på att båtsidorna är fulla med repor, kölen i bitar och repen i propellern mm. mm. trevligt innan resan är slut.
Vi lät oss inte nedslås av dessa herrar utan gjorde en stilren avgång från bryggan, med kapten vid rodret och gastflickan (undertecknad) vid repen samt fröken D överallt. Inte den minsta lilla repa i sidorna.
Vädret var redan på morgonen så varmt att simdräkterna och Nivea 4 sattes på vid Tjuven, törstsläckarna (obs. absolut alkoholfritt) kom fram och så började det; pladdret. Den sorten fanns det tillräckligt av, från timme till timme, utan att ämnena sinade.
Det är så trevligt att nu och då kunna diskutera om allt ända ner till hjärtrötterna, speciellt då man är med en vän som är på samma våglängd. Dessutom pratades inte alls sk. kvinnoprat, utan där genomgicks såväl EU, som den nuvarande regeringen, fastän vi inte då ännu visste något om fallet Alho-Sundqvist. Kultursidan behandlades också, vi kritiserade några böcker och teaterförevisningar mm. mm., men mest av allt pratade vi visst om segling. Kapten berättade, jag frågade och lyssnade, .... och jag njöt. Och skinnet brändes.
Allting gick som rätt ur läroboken
Genast efter Våno färjan hissade vi seglen och åter gick allting som rätt ur läroboken. Inte minsta lilla klåperi ens av mig, som annars har tummen rätt mitt i handen vad gäller sådant här. Så fortsatte färden mot Erstan. Med mig vid rodret och kapten på "fritur".
Jag hann redan gratulera mig själv för ett väl utfört arbete, tills vi nådde farledens smalaste punkt före Erstan. Just där av alla ställen kom i samma farled först en stor muskelbåt och genast efter ett fraktfartyg + flera mindre båtar. Jag föreslog för säkerhets skull rorsbyte, kapten M gick med på det och också fröken D grymtade godkännande.
Passerandet gick verkligen stiligt och vi fick många glada vinkar och "bravo flickor" rop av de andra, gentlemännen. Då "faran" var förbi böt vi igen rorsman fastän jag var rätt säker på att jag skulle träffa Nagu färjorna framför oss. Otroligt men sant, jag krockade inte med en enda. Uppmuntrade av detta kokade vi igen kaffe och nu fortsatte färden i lugnare tecken.
Det fanns inte en tillstymmelse till hamnpanik
Solen stekte, fröken D svettades, talet flöt, kaffepannan tömdes och ser man på, där skymtade redan Innamos brygga, alldeles full av båtar. Åter funderade jag i mitt stilla sinne hur man tar i land, då kapten M redan hade strategin klar. Fören mot vinden, seglen ner och sedan bara fast i sidan på Ilkka Varjonens "Amarillo", så där till att börja med.
Så sade och också gjorde kapten, och det fanns inte en tillstymmelse till hamnpanik. Och eftersom det här var en damseglats så var den det till slutet, damerna rusade ner till bryggan för att ta emot oss och så var åtminstone den 34-fotaren stadigt angjord.
Undertecknad hade vid det laget en känsla av att inte gjort annat än seglat i hela livet. Så härligt hade det varit. Fröken D däremot hade ett lite ansträngt uttryck, hon hade sån pissbrådska efter flera timmars segling att hon fullkomligen flög in i strandbuskarna. I Innamos stuga väntade redan värdinnornas goda kvarnkaffe och jordgubbskakor, mums, vad gott.
Returresan började följande förmiddag i lika fint väder som föregående dag. Seglen upp och mot hemhamnen. Fröken D hade redan anpassat sig så bra till seglarlivet att hon latade sig på däcket med alla benen utbredda och tog emot vindpustarna för att få ens lite svalka.
Vi tvåbenta turades om vid rodret och löste återigen de stora världsfrågorna. Vi kom till att så mycket var på tok för att man inte själv hann vara överallt.
De krävande diskussionerna och den "hårda" seglatsen förbrukade förstås energi och således började magen höra av sig i hopp om att få något annat än dricka. Så med fulla segel styrde vi kursen mot hotell Airistos brygga. Åter en lyckad angöring, med så många mottagande herremän att vi inte ens hade repändar att ge åt dem alla.
Vi kände oss nästan som prinsessor, fast fröken D tog oss hastigt ned på jorden. Hennes jordliga behov krävde en snabb tur till buskagen. Saken sköttes och sedan, eftersom vi haft en så härlig resa, beslöt vi att ta vår återstående proviant tillbaka hem och istället unna oss ett par skapliga biffar. Alltså, kjolarna på, hatten på huvudet, läppstift på läpparna och in i hotellet. Vi avnjöt en superb försenad lunch och ännu som efterrätt lite glass, också för fröken D. Inte var man hungrig längre.
Slutet av resan löpte sedan bekvämt, fastän returtrafiken var rätt livlig, men undertecknad bara snurrade på rodret helt lugnt och ser man på, jag rymdes helt bra i samma farled som de övriga och körde inte på en enda av dem.
Vi var alla tre av samma åsikt att resan varit rent ut sagt fantastisk, men tagit slut för tidigt. Hemstranden skymtade redan så fram med repen, en aning sorgsen till mods och åter en modellangöring.
Fröken D och jag själv, vi visste att kapten M är en erfaren och skicklig seglare, men i början av resan var vi lite misstänksamma angående oss själva och våra kunskaper. Vi var ju trots allt båda mera "landkrabbor". Men vi måste riktigt skaka tass och gratulera varandra, vi var inte så dåliga nybörjare. Och båten var hel, inte den minsta repa, inget rep i propellern, kölen intakt och masten stående, allt väl alltså.
Jag är säker på att fröken D liksom jag själv kommer ihåg den här resan länge och kanske hon också nynnar i sitt sinne att, "kaikki paitsi purjehdus on turhaa", åtminstone märker jag att jag själv gör det ibland.
Tack kapten M, M:s make S och fröken D, en fantastisk resa.
signaturen "en tillfällig seglare"