Som jag nämnde in den tidigare delen, så hade kärleken till havet gripit träbåtsgubben redan som en ung pojkstropp och alla slags vattenlekar hade fascinerat honom mycket.
I sin tidiga ungdom lärde han sig simningens ädla konst i Uittamo simhall, vid stranden av Pitkäsalmi i Åbo. Då fanns det inte några jordsimbassänger, förutom i planerna.
I sin barndoms somrar brukade träbåtsgubben tillsammans med sina syskon gå till uittamo för att simma, bärande på en matkass. Vattnet i Uittamo var inte speciellt rent. Ibland kunde simmaren överraskas av en syn som till en del påminde om tammerforsarnas "svartkorv!".
Vattenlekarna tränades så väl att gubben senare för sina simkunskaper fick magisterns lagerkrans och priser också i hopp från språngbräde.
Det var Gröndahls Eki som ledde in gubben på simhoppsbanan. Eki, målare till yrket, var en mästare i idrott, speciellt simhopp.
Ekis son Jukka var gubbens bästa kamrat. Eki installerade i Jukka-pojkens roddbåt en gammal Archimedes-motor, ett framdäck och en vindruta. Båten hade ingen namnskylt, men nog visste vi pojkar vad den hette, det var "Morgonrodnad".
Jag har inget exakt minne av hur gamla vi pojkar, Jukka, gubben och Terhos Pena var, kanske ungefär 12-13 år, då vi tre med "Morgonrodnaden" gjorde en minnesrik utfärd i närskärgården.
Utfärden var inte längre än från Aura å längs Pitkäsalmi till Pargas och via Erstan tillbaka till Åbo, men då kändes det för oss små grabbar som ett vilt äventyr. I något skede körde vi lite på sten och Erstan är trots allt Erstan med fartyg och korssjö för den lilla roddbåten och oss grabbar.
Åren gick och slumpen förde gubben med familj till Prästgårdsmalm för att bo i "förfallna Villa Tammis". Förfallna eftersom denna före detta garvarmästares hus blivit stående tomt efter att den bortgångne garvarmästarens redan gamla döttrar flyttat bort till lättare boende.
Där gick nog inte gubbens tankar till sjöfarten på lång tid, eftersom "Villa Tammi" nu fick familjens huvuduppmärksamhet.
Då renoveringens sköna elände småningom på 80-talet började lätta, så råkade gubben få syn på en annons om en vindrutebåt som var till salu. Den lilla blå vindrutebåten hämtades hem från södra Kirjala i festtåg, för vilket till största del svarade Mikko, 12 år, gubbens yngre son och "ålderdomsglädje". Finn Family båten fick fart av en 30 hästkrafters Johnson.
Nog var det trevligt att plana ut och fiska till Pemarn med den snabbgående båten och desutom fick man en bra lärdom i positionsbestämningens betydelse för sjöfarten.
Det hände sig nämligen en söndag, då vi tillsammans med Mikko startade hemåt från Nagu och vi trots en bekants varningar om den södra ruttens vinklingar, att vi tappade bort oss.
Båten skjutsade oss med håren fladdrande längs Mattnäs fjärden till Berghamns öppningen, därifrån vi tog kurs österut och hem mot Pargas. Men sedan tog det slut då vi inte längre visste genom vilken öppning vi borde vända uppåt. Där hjälpte inte ens en utfärdskarta över Pargas, från vilken vi för den delen hade kört ut. Det var nog en allvarets plats, då man inte vet var man är och inte riktigt täcks gå och fråga heller. Det är nervöst att vara borttappad, det förstod även Mikko då han studerade gubbens ansiktsuttryck.
Efter många om och men så hittade vi hem till slut, men vis av det skedda så skaffade gubben sjökort och anmälde sig genast samma höst till skärgårdsskepparkursen i arbis.
Senare kunde man i en familjerådgivning konstatera, att den lilla blå snabbgående båten inte riktigt passade ihop med ändamålet med skärgårdsutfärder och så såldes den utan desto mer tårar.
Nu flera år efter ifrågavarande berättelse är vattnen inte mera så okända, men efter händelsen har sjökortet alltid varit framme under båtens gång, för träning bara.
Varför är då historiens titel träbåtsgubben, därom kanske redan följande gång.
JK