Det korta båtlivet med den blå snabbgående båten hade jag lämnat bakom mig, det hade varit som ett test som jag varit tvungen att utföra. Försöket väckte trots allt en iver att fortsätta min påbörjade båtkarriär. Men hur och med en hurudan båt?
Saarinens familj hade redan tidigare blivit bekant och de hade en båt av en typ som möjligen kunde passa också oss. Vi pratade om det hemma och kom fram till att det måste finnas utrymme i båten och att den inte behövde gå så fort.
En söndag morgon var det på Turun Sanomats "Till salu"-sida en annons som genast orsakade ett lindrigt sjudande i själen.
En ca 8 m träsnipa
Wikström V.3
T 123456 kl 11-13 el. kvällar.
Vad är klockan nu, kan man ringa redan. Nu måste vi hastigt få se båten och ... vad kan den kosta?
Jag fick kontakt med försäljaren, begärt pris och läge blev klart. Sedan hastigt och titta.
Båten var i förvar i Åbo vid Slottsgatan, under ett plåttak, i skydd av presenningar i mörkret och totalt övertäckt av stadens damm.
Det var ägarens bror som sålde båten, förevisade den och klagade att båten varit uppe föregående sommar p.g.a. broderns bortgång. På plats fanns också en med ägarsidan förtrogen maskinman, som nog mycket gärna hade startat motorn för att visa dess utmärkta kondition. Jag sade att jag nog tror på dess kondition utan att den startas.
Saarinens Pena som jag bett med som stöd för att utvärdera båten var av den åsikten att det inte skulle vara bra att låta motorn skaka om den torra båten. Träbåten såg riktigt bra ut, så långt jag i min iver kunde förstå.
Väl hemma startade diskussionen om båten, lite hade man feber, lite ...
Mikko-pojken pressade gubben med att meddela att: "Om du funderar för länge så tar någon annan den". Pena stämde in med: "Om du nu en gång tycker om båten, så ta den, den såg ju riktigt bra ut".
I det färdiga köpebrevet stod det att båten säljes i det skick den är vid försäljningstillfället. Vad kan det betyda i det här fallet ... om man visste?
Båtens försäljare undrade då jag sade att jag transporterar den landvägen till Pargas. "Varför sätter du den inte där i ån och kör den till Pargas".
"Jag tänkte bekanta mig lite bättre med båten hemma på gården och göra lite vårunderhåll", sade jag. "Nå, riktigt hur som helst", sade försäljaren.
Då båten var upplyft på lastbilsflaket och vi gjorde oss klara för start från Slottsgatan önskade båtens föregående ägares änka de nya ägarna goda stunder med båten och fällde en liten tår. Båtens avgång gjorde den gamla frun sentimental och lyfte fram gamla minnen. Väl så, för goda minnen förstörs inte av några köpebrev.
Där for vi sedan i rad, träbåten på lastbilsflaket och vi efter mot Pargas.
Träbåten sattes ner på gården. Det var dags att bekanta sig närmare med den och fundera på vad som blivit köpt.
En noggrannare undersökning skrotade inte det första intrycket men kanske man kunnat spara någon tusenlapp genom att pruta med anledning av det på babords sida i vattenlinjen, en meter från fören, fanns spår av något haveri: ett spräckt bord och ett par brutna spanter.
Inte märkte man det där under förvaringsbockarnas stöd, men det var väl det här som köpebrevets stycke om båtens skick avsåg, åtminstone delvis.
Under vattenlinjen hade man lagt riktigt rejält med silikon i skarvarna och Ilkka Tuikka som råkade komma förbi föreslog att man skulle byta ut sliddret och ersätte det med Sikaflex efter behov, så gjordes. Jag nämndes inte fråga någon om vad jag skull göra med de brustna spanterna, utan gjorde på eget bevåg förstärkningar bredvid dem.
Båtplats ordnades i sundet, mittemot klubbens båtplan. Träbåten sjösattes och Saarinens Alli hjälpte ivrigt med flyttandet och förtöjandet av båten, Alli var ju redan en gammal sjöman.
Första provturen gjordes till Nagu kyrkbys gästhamn. Allt fungerade bra, om man nu bortser från några hostningar av "Viku"-motorn, riktigt som om det skulle ha förebådat något.
Inredningen i båten var obefintlig men de snabbt gjorda dynorna, gardinerna och heltäckande mattan förändrade redan utseendet till rätt så hemtrevligt.
Det blev midsommar, denna underbara fest mitt i högsommaren, t.o.m vädret var som en brud. Vi startade tillsammans med en bekant familj mot det omtalade Gullkrona. Så långt bort hade han ännu inte varit, så gubben kände sig nästan som Kolumbus.
Under midsommarveckoslutet hostade och hackade motorn flera gånger och stannade som på beställning vid Brännskär bryggan. Medan flickorna där njöt av fiskare Uffe Östermans rökta strömmingar och solade sig, så krälade vi pojkar på båtens golv och öppnade förgasaren och rensade bort rosk från bränslesystemet. Raimo hade öppnat förgasare förut, vilket hjälpte upp saken betydligt och redan efter femte öppnandet började även gubben fatta ordningsföljden på delarna.
Gubbens maka minns ännu åratal efteråt Uffes strömmingar. Världens bästa.
Vikström erbjöd sig att gå alltid då han fick bränsle i lagom mängd och inom kort närmade vi oss Gullkrona. Vi konstaterade att bryggorna var rätt tätt packade och som nybörjare ville vi inte förtöja bland alla erfarna båtförare, utan vi styrde förbi bryggorna till följande udde. Försiktighet är en dygd.
Midsommaren gick och vi hade redan kommit väl igång med träbåtslivet.
Senare på sommaren på väg till Rymättylä hostade motorn igen och stannade slutligen vid kanten av Länsiaukko. Ankaret i vattnet och så började vi undersöka situationen. Upp med förgasaren, putsning och förgasaren fast. Reseptet hade alltid fungerat tidigare så ... inget annat än igång med motorn ...
Efter en stund kändes det som om motorn gick varm, lukten var också den konstig. Vad kan det vara nu?
Vi hade redan förtöjt och hälsat på vännerna, då gubbens öga föll på en liten mässingsdel på kartbordet. Vad är det här? ... det ser riktigt ut som ett munstycke. Just det, maskinen går alltså het, om förgasaren saknar bränslemunstycke, funderade gubben.
Ser man på, det gick åt tjugofem liter petroleum i timmen också ... utan bränslemunstycke. Undra på att bränslet i tanken tog slut, fast det borde funnits hur mycket som helst.
Senare putsade gubben bränsletanken, dess rörledningar och installerade en ny filterkopp, varefter vidare problem inte mera infann sig. Även munstycket var på sin plats.
Något smått visade det sig nog att det dock skedde ibland, men mera om det senare.