Det var åter veckoslut och gubben gick åter till sjöss med frugan, pojken och matkorgarna. För att överhuvudtaget få med Mikko, som närmade sig den oroliga tonårsåldern, på en båtresa, hade man varit tvungen att skaffa en liten jolle med snurra åt honom som tidsfördriv. Jollen var så ostadig att det krävdes att barlasten var exakt rätt placerad för att den överhuvudtaget skulle hållas på rätt köl, Och snurran var så slö att den gick endast tidvis, vanligen först efter att fjädern hade spänts med ett hundratal knyckar i startsnöret.
Där for vi sedan i vår träbåt, en glad besättning med en morotsgul jolle guppande i aktersnöret. Avsikten var att runda Korpo ön men efter att betraktat kartan beslöt sig gubben för att göra en upptäcktsfärd: kunde det vara möjligt att ta en genväg under landsvägsbron som leder till Gyltö garnisonsö, till öns södra sida. Brons höjd och bredd såg ut att räcka till, så varför inte!
När vi närmade oss broöppningen kom den första bottenkänningen, viken var mycket grund och full med grynnor. Alldeles innan vi kom till öppningen gick det en mansperson på bron, tydligen någon från garnisonen, och vinkade alldeles frenetiskt...?
Gubben tolkade viftandet så, att det inte var tal om att gå genom broöppningen. Rodret dikt babord och maskin full back! Vad var det som slog i i aktern...? Jollen...! Maskinen stannade...? Voi he..., motorn stannade och jollens draglina i propellern...! Träbåten vände sig med sidan mot broöppningen dit vinden tryckte på.
Gubben sökte en stund efter kviven, kapade jollens bogserlina, drog jollen med ett hårt brak in i sittlådan på träbåten och kommenderade gasten att skuffa loss båten från broöppningen. Efter mycket pustande och stönande lossnade båten från öppningen och t.o.m. motorn startade igen.
Frugan, på vars krafter haveriet tydligen tog mest, satt som spanare i fören och såg endast jäkligt stora stenar då träbåten sakta liksom lite skamset försvann från viken.
Genast i det här skedet av upptäcktsresan var det dags för respons. I gubbens minnesförråd har lagrats ett tungt och beslutsamt uttryck av någondera gasten: "Helv... ja' kommer int' aldrig mer me' i den här båten". Efter en stunds betänketid löd det dock: "Och om ja' sku' komma, så e' de bara på öppna vatten".
Ofta efteråt har minnena dykt upp och man har begrundat det skedda, men man har nog också gjort otaliga nya "upptäcktsresor".
Träbåten närmade sig för första gången Korpoströms pontonbrygga från väster med en frisk nordvästlig vind bakom sig. "Jaha, där e' sånadär bojar som man kan sätta fast båten i. Hej, vi har en sån där klinka i något snöre, som man kan sätta fast i dendär bojen".
Att fästa den skaftlösa bojkroken i bojens ögla lyckades inte och båten var på ett ögonblick med sidan längs bryggan och alla rep sikin-sokin på däcken. En skyldig till kaoset söktes och gastens spända blickar riktade sig mot gubben, adressen var helt klar. Gubben funderade en stund och såg sig omkring "Ingen stor publik, vi får försöka en gång till".
Inte gick det så bra andra gången heller, då alla nödvändiga element för framgång saknades: ordentlig utrustning, bra förberedelser, kunskap och färdighet.
Då det redan började skymma såg gubben förvånat genom fönstret hur en segelbåt av scylla-typ, med Sveriges flagga i aktern, angjorde. Vid rodret var en gråskäggig redan till åldern kommen sjöfarare som utan motor svängde in båten mot bryggan, mot vinden och lossade på framseglet. I samma stund tog en späd kvinna ner storseglet. Skepparen fäste bojkroken då kvinnan redan var i fören och med en hand gjorde en fastsättningsknop i bryggans ögla.
Gubben fick en fin lärostund i hur man angör en brygga. Ingen panik, inget oväsen, inte ett ord, allt var uttänkt på förhand och många gånger tränat.
Någon gång, möjligen under träbåtens andra seglingssäsong, gjorde man en extempore räddningsövning med gubben vid rodret. Träbåten var på väg till Norrskata, då gubben började fundera på vad som händer om han faller i havet.
Nu då förutom frugan även Raimo och Tuula var med, så skulle man säkert klara sig från haveriet, men vad om de inte var med...? Saken måste klargöras nu genast, tänkte gubben. Med hög röst skrålade han "man över bord", och kastade genom takluckan flytvästen i vattnet.
Ingenting hände..., förutom att Raimo gav ifrån sig ett ljudligt flin. Frugan tittade förvånat på gubben, sedan på Raimo och sade till sist till Tuula: "Idiotisk gubbe, som slänger sina grejer överbord".
Gubben gav inte upp: "Man över bord, gör nu för guds skull något", och gjorde redan rum på rorsbänken. Gumman muttrade för sig själv: "Plocka själv upp dina grejer från havet", men motvilligt flyttade hon sig ändå till rodret och svängde båten tillbaka till ankomstriktningen. Efter några närmande svängar och överkörningar så var västen tillbaka i båten.
Efter att atmosfären svalnat en aning konstaterade frugan att hon nog ville ha lite skolning i manövrerandet av båten, men hon var synbart butter på den plötsliga briljanta ide som gubben fått i huvudet. Träningen var över, men det pratades länge om den.
Träbåten, om vars öden i vår familjs ägo jag skrivit några episoder om, fick namnet Roosa av oss. Båten var tillverkad i Nystad 1975 och hade som första motor en trecylindrig Wickströmmare. Senare en Sole-diesel.
Under de elva somrar som Roosa tjänade oss, gav hon oss många fina upplevelser i vår underbara skärgård då hon förde oss till många olika ställen. Roosa var gjord för havet och för att klara sig även i hårt väder, om bara skepparens förstånd fungerade.
Gubben har nu tillsvidare gått över till "guttaperka" - m.a.o. glasfiberåldern, men minns ändå med saknad träbåten Roosa. Alltid då vi under våra färder ser en träbåt, tar vi med frugan fram kikaren för att jämföra den med Roosa, om vi rent av skulle möta den.
Förhoppningsvis sköter Roosas nya ägare väl om henne, vilket namn hon nu än har nuförtiden, det har hon enligt oss verkligen förtjänat.
Före detta träbåtsgubbe