 |
| Dido Björkblad |
I minnesskriften Tusen öar ingår en krönika över nagusläkten Fagerström av forstmästare A. W. Granit. Enligt denna torde ögruppen Innamo under medeltiden ha tillhört en hanseatisk köpmannasläkt. I början av 1500-talet representerades den av Jöns Gaut eller Gote från Gottland.
Innamo låg vid den tiden invid en livligt trafikerad farled och byn gästades både av kronans folk, postförare och resande. Sannolikt provianterade fartygen här och öborna ordnade skjutsar åt behövande. Till öns näringar hörde troligen även att bygga skutor åt borgerskapet i Åbo.
Jöns Gauts son, Henrik Jönsson, vanligen kallad Henrik Innama, var en av den tidens förnämsta skeppare och handelsborgare. Under de år Hertig Johan hade sitt residens på Åbo slott, var Henrik hans mest pålitliga "farman" och anförtroddes uppdrag hemma och utomlands. Efter Henrik Innamas död fortsatte hans hustru Walborg Eriksdotter mannens handelsverksamhet med stor ekonomisk framgång. Valborg Innamaas gata i Åbo är uppkallad efter henne.
Efter Jöns död verkar Innamo att ha delats mellan hans två mågar, Frans Clemetsson och Hans Thomasson. Lägenheterna torde ha kallats Gaudis och Storgård. Frans Clemetsson tillhörde troligen släkten Grabbe. Han hade många barn och sonen Clemet ärvde först hemgården, som slutligen övergick till sonen Jöns Fransson. Dennes dotter Margareta gifte sig med kronostyrmannen, senare länsmannen Henrik Mattsson, död år 1635.
Hans Thomasson torde ha tillhört en mycket gammal frälsesläkt, Esping eller Clade, på sin tid rikligt representerad i Pargas och Korpo. Huvudgården på Innamo innehades år 1540 av Hans Thomasson och ända fram till 1690-talet av ättlingar till honom. Med Hans Eriksson utgick denna släktgren på manslinjen, efter att ha haft gården i sin ägo i 160 år. Därefter gick gården som sedan kallades Erikas, länge i arv inom en annan släktlinje: närmast Erik Eriksson och Johan Eriksson, ännu efter Stora ofreden.
År 1647 donerades Innamo med tillhörande öar som frälse åt drottning Kristinas sekreterare, Nils Tungel. Han tycks redan år 1664 ha förlorat detta frälse, som från följande år till början av 1680-talet ingick i Korpo friherrskap.
Under medeltiden och långt senare ansågs folket på Innamo enligt Granit höra till de förnämsta släkterna i Åbo västra skärgård. Många familjer där var stolta över, att även på långt håll, vara släkt med de gamla hansaättlingarna på den isolerade ögruppen.
De ovan nämnda uppgifterna om Innamo, är hämtade ur Granits släktkrönika. Det är kanske vanskligt att uppfatta allt som historisk sanning, men krönikan är intresseväckande och man kan se ön i ett annat perspektiv, om man beaktar att den varit bebodd ända sedan medeltiden.
Enligt Arne Appelgrens studie Om byformerna och gårdstyperna i Åbolands skärgård, fanns det i början av 1700-talet fortfarande endast två hemman på Innamo, Storgård och Gaudis. Cirka år 1770 var dessa kluvna. Hemmanen var då Nystuga, Storgård, Mars och Gaudis. Nystuga (enl. Appelgren Oppgårds) uppfördes nordväst om den gamla bytomten. Gaudis, som tidigare var beläget invid Mars, sannolikt på kluven tomt, är troligen i slutet av 1800-talet utflyttat till sin forna "tomtgärda", där mangårdsbyggnaden står ännu i dag.
Vid storskiftet år 1793 var Nystuga och Storgård ytterligare kluvna. Storgårdarna stannade kvar på den ursprungliga tomten. Dessa fyra hemman antog namnen Nystuga Övergård och Nystuga Nedergård, Storgård och Storgård norr och förblev sämjoskiftade intill modern tid. På Övergårds och Nedergårds förrättades lantmäteri på 1950-talet och på Storgårdarna på 1980-talet.
Efter att ha samlat in namnen på Innamo på 1970-talet kunde jag konstatera att namnförrådet i byn ökat sedan storskiftet år 1793, vilket bl. a. beror på hemmansdelningarna. Då gårdarna sämjoskiftades behövde man flera och mera specifika namn. Storskifteskartan från år 1793 är ett dokument över det då existerande namnförrådet. Namn som Österåkern och Wästeråkern, Södra skogen på hemlandet visar att väderstrecken varit viktiga vid namngivningen i äldre tid.
Vid storskiftet skiftades ej svinvallarna, som förblev samfällda och skiftades åren 1837-1839 och bystranden som skiftades så sent som år 1996. Svinvallarna löper ungefär parallellt med byvägen, norr om bebyggelsen, delvis längs bergen där. Nedergårds gamla väderkvarn som båtklubben restaurerade står på Storgårds (på 1900-talet efter ägarna kallad Janséns) svinvall. I äldre tid var det inte ovanligt att en grannes kvarn kunde stå på den andra grannens mark.
Beträffande namnskicket och namngivningen har en del förklaringar förmedlats via den muntliga traditionen. På södra sidan av Innamo ligger Skuutmastbärgana (Skutmastbergen), som stupar brant ned i havet i djupt vatten och sägs vara den plats där masterna sattes på skutorna.
En så kallad folketymologi är sannolikt den historia som berättar att den djupa klyftan i Skuutmastbärgana heter Peningklåve (Penningklovet, märk verbet klyva), för att en forntida jätte en gång kastat iland sin penningkista där, varpå berget klövs och kistan försvann i havets djup.
En plats i Ööstärskoogin (Österskogen) kallas Grååns groopana (Gråns gropar), eftersom troligen Johan Eriksson eller Ersson, Grån kallad, enligt den muntliga traditionen, under ofredstider lär ha gömt sitt silver där.
I den planerade fortsättningen har jag troligen möjlighet att ytterligare belysa namnskicket på Innamo med tillhörande öar.
Dido Björkblad