Alla de läsare som känner klubbens nya vicekommodor, denna gängliga, sympatiska man, Seppo Ruotsalainen och hans familj, förstår säkert berättelsens rubrik. Seglarmänniskor allihop.
Intresset för båtsport började trots allt egentligen inte med segling, utan i och med att Seppos far i tiderna i Pansio köpte en 5 meters öppen båt som länge legat i vassen. Båten drogs i land och så började alla männen i familjen, far och söner, restaurera skatten. Det gick dock betydligt mera tid till reparationerna än vad man var till sjöss med båten.
Till sjöss kom man i alla fall, man for alltid stiligt med motorn surrande och i stort sett varje gång kom man paddlande tillbaka.
Så också den gången, då motorn än en gång storknade mitt under resan. Som klipska karlar så fastslog Ruotsalainens att det var tändstiftet som gått. "Vana" sjömän som de var så hade de förstås ett splitternytt reservstift med. Först prövade man det gamla stiftets gnista. Förstås gjorde man så att man hade gamla stiftet och tändkabeln i ena handen, nya stiftet i andra och så snurrade man på svänghjulet. En skaplig elstöt fick man, och som följd av den flög det nya stiftetpå samma gång i vattnet, och så paddlade man hemåt igen.
Det ovan berättade gjorde i alla fall inte mannen nedslagen, utan kanhända endast ökade intresset för sjölivet och dess mångformighet, och den svindlande frihetskänsla som man endast kan känna till havs. Havet hade alltså tagit sitt, i ordets positiva bemärkelse. Till och med så, att han tillsammans med sin bror skaffade en motorbåt vid namn "Lötjönen", som representerade rederiet "Sika-Line". Med den körde man en tid, tills Marjaana, flickan från Kuusamo, steg in i bilden och så var Seppo en förlorad karl.
Förstås, nu då bilden hade förändrats, ville man ha vår bådas båt. Det ordnade sig då man sålde färg-tv:n i vardagsrumsknuten och slog samman bådas semesterpengar. Med dem skaffade man en motorbåt vid namn Nöpö.
Även Nöpö krävde lite restaurering för att bli havets skönhet och därför gick all den unga mannens fritid åt vid båten. Till och med i så hög grad att mannen på bröllopsdagens morgon hoppade upp på cykeln, tog termosflaskan med i en plastkasse på pakethållaren och trampade iväg till Nöpö. På kvällen stod sedan bröllopet. Redan då verkade det alltså som om nästan allt utom att komma till sjöss var "betydelselöst".
Man kom också till sjöss, dock med läckande tak. Problemet löstes i alla fall med de där oändligt användbara luftmadrasserna. Under vackert väder fungerade de som liggunderlag i "sovsalongen" och under regn spände man dem på taket som vattenisolering, fiffigt. Under de nätterna var bädden hur som helst ganska hård.
Nöpö, som var utrustad med en gammal petroleummaskin behövde ibland lite sup för att starta, och därför hade man alltid med sig Nöpös supflaska, bensin i en romflaska. Hur det nu kom sig så packade Marjaana, praktisk som hon var, båten så att hon ändamålsenligt använde även de allra minsta skrymslena, och den riktiga romflaskan stack hon in i samma skrymsle som Nöpös supflaska.
Då det var dags för avfärd från ön så krävde Nöpö åter sup, och skepparen hämtade den från den vanliga platsen. Han hällde i som vanligt men motorn startade inte. Den hostade och hostade, och skepparen märkte att doften var angenämare än vanligt. Där hade det gåt åt några nattmössor, men då man hittade rätt flaska startade motorn förnöjt och man kom hem också den gången.
Det nämndes redan tidigare att det unga paret gifte sig. Som bröllopspresent fick man bl.a. ett 150 mk:s presentkort till Sokos varuhus. Med det skaffade man röda plastkärl till Nöpö, vilka ännu efter många, många år och båtar delvis är i bruk tillsammans med kristallerna.
Hur började då seglandet intressera? Allt började egentligen med de dåtida arbetskamraterna, som alltid på måndagarna höll sig för näsan och muttrade över att det luktade petroleum då Seppo kom på arbete. Arbetskamraterna var förstås seglarmänniskor. Tanken på en segelbåt började gry. Den skulle ju vara ljudlös, luktlös och med den kunde man fara ut på öppet hav, vilket redan då började locka mannen.
Nöpö byttes alltså ut mot en sk. havets folckare, en träskönhet, som var så låg att man bara kunde äta plättar och braxen i den. För att båten skulle vara helt ljud- och luktlös så hade den ingen motor alls (vilket fint grönt tänkesätt).
Undertecknad minns, hur vi åter en gång for till Innamo på kvarntalko. Familjen Ruotsalainen for på fredag kväll från bryggan i Snäckviken med sin folckare och familjen "Buster" med en brädlast på lördag morgon mot Innamo. Döm om vår förvåning, vi kommer förbi pontonbron, och vad skymtar vi i dimman. Våra vänner med den gröna folckaren hade just passerat pontonen. Målet var det samma, men de hade 1/2 dygns försprång.
Vi erbjöd dem en repända, men som trogna seglare var de av den åsikten, att de kommer igen. Och visst kom de, på eftermiddagen, i god tid med fyllda segel och också strandandet lyckades berömligt, utan motor. På det viset började alltså Seppos och familjens seglingsintresse, med rätt låg profil.
I följande folkbåt, där man fortfarande bara kunde äta plättar och braxen, fanns i alla fall en utombordsmotor, en beaktansvärd bekvämlighet. I detta skede hade familjen dock vuxit med två små, söta flickor och det var dags att fundera på något mer bestående. Därför sattes båten till försäljning och man började söka efter ett första eget hem, på allvar.
Den första båtlösa semestern på lång tid, tillbringade man i Kuusamo, liggande under granarna, stirrande ut mot sjön och drömmande om den följande båten och havet.
Det kom och gick båtar, och den nuvarande Abiwi är redan den åttonde i raden av segelbåtar hos Ruotsalainens. Den skaffades i tiden skrovfärdig. Som åskådare på sidan om, helt utan yrkesfärdighet vad gäller sådana projekt, kan jag säga att den byggdes med kärlek. Ett år förflöt med gjutande av köl och allt annat, dag och natt. Det lönade sig! Marjaana, jag minns ännu hur du under byggnadsskedet visade vessan, som man inte var tvungen att backa in i med "akterspegeln" före.
För 15 år sedan började tävlingsseglandet intressera allt mera. Först som små skärgårdsseglingar, och sedermera med Gotland runt seglingen, där man kommer att vara med för tionde gången denna sommar. År 1997 drack Seppo skumvin som besättningsmedlem till ära av att de vunnit sin klass.
Det skitigaste (ursäkta) minnet tills vidare av tidigare nämnda Gotland runt seglingar, var då kocken, som förstå skulle sköta bespisningen - och sanitetssidan, hade inte den olyckan glömt vessapappret. Man märkte saken då den första gubben fick sk. större behov.
Som påhittiga män så märkte man att det i utrustningen fanns rikligt med Polar-Pak plastskedar, större och mindre. De ersatte wc-pappret lysande, och det fanns åt alla efter storlek.
Men Skaparen ser efter sina skapade och efter tre dygn i ärtsoppsdimma, i fullständig stiltje mitt på östersjön, kom en svensk båt upp längs sidan och frågade efter koordinaterna. Det var helt borttappade. Då fick någon i besättningen en snilleblixt: en utmärkt chans att förena handel och sjöfart. Man gav positionen för den svenska båten, men inte gratis, utan det kostade wc-papper. Efter en kort stunds funderande ansågs priset rätt, och en wc-pappersrulle böt båt.
Efter att hållit sig länge och efter plastskedarna så tävlade alla 8 gubbar häftigt om denna gåva från himlen, en vessapappersrulle, medan svenskarna förbluffade såg på. Hur som helst, slutet gott, allting gott, båda båtlagen fortsatte belåtna sina färder.
Fast Seppo är en tävlingsmänniska och söker utmaningar, har allt gått med ett leende. Som arrangör för många MYS- och LYS-tävlingar, är han av den åsikten att man alltid kan lära något av dem, mera än vid sk. familjeseglande. Det viktigaste är inte att vinna, utan att åter lära sig något om navigation, båtens hantering i olika situationer osv. Man borde inte heller stirra för mycket på navigations- och andra apparater, utan bondförnuft och ungefärlig uppskattning är fortfarande viktiga även till havs.
Det hände nämligen en gång att vår hjälte var på väg från Utö till Gotland med familjen, båten utrustad med logg och kompass. Man hittade Gotland och tog i land. På livbojen på stranden stod det nog Gotland men stadens namn var helt fel. Den rätta staden hittades till slut och saken kvitterades med humor, som man har för vana att göra i den familjen.
Efter att ha känt familjen i över 30 år vet jag, att det verkligen händer dem allt möjligt, och Seppos sätt att berätta om händelserna är rätt så färggrannt. Marjaana, om hon får ordet, preciserar berättelserna lakoniskt i bakgrunden, liksom den, då Seppo på bröllopsdagsmorgonen trampade iväg till båten och den 28:e termosflaskan föll från pakethållaren och gick sönder.
Seppo anslöt sig till vår klubb för drygt 20 år sedan. Det är mycket hans förtjänst att klubbens segelbåtspark har ökat så markant under den tiden. Fram till dess anslöt sig seglarna i första hand till en annan båtklubb på orten. Man antog att det är en "seglarklubb" och den andra, dvs. PBK är en motorbåtsklubb. Lyckligtvis är situationen i dag en annan, till båda klubbarna hör det både segel-, motor- och roddbåtsägare och så vi båtlösa.
Som aktiv inom föreningsverksamheten har det samlats en hel del förtroendeuppdrag hos Seppo under åren. Han har verkat som besiktningsman, inom tävlings- och seglingsnämnderna, i festkommittén och nu som vicekommodor.
Han efterlyser aktivitet i klubbens verksamhet hos alla oss medlemmar, speciellt hos nya medlemmar och unga familjer. Och det är sant som han säger, att det är vi medlemmar som gör klubben till vad den är.
Hans huvudtanke är att vi skulle få igång juniorverksamheten åter, så som den en gång fungerade. Som besiktningsman önskar han att alla båtar som hör till klubben skulle vara besiktade till 100%. Inte för att man bara skall syna båtarnas utrustningsnivå, utan för vår allas personliga säkerhet.
Nästa alla har vi någonslags båt. Det behöver inte vara lyxigt, men tre saker kunde båtsportandet gärna fylla: säkerhet, intresset för "grenen" och det bästa till sist ... njutningen.
På redaktörens fråga om vad han gör på fritiden vintertid, så svarar mannen att läsning är hans passion. Till detta inflikar Marjaana, att gamla Vene-tidningar, för tillfället är 70-talet på gång.
Barnen födde i sinom tid. Redan i god tid förrän den första föddes hade pappa byggt en optimistjolle, som Hanna-Kaisa sedermera tränade med i Nådendals Segelförening. På tal om barn, båda döttrarna har seglat två veckor innan de föddes, i mammas mage och två veckor efter födseln i sina små bärkassar. Seglandet har alltså blivit bekant redan i modersmjölken.
Sedan som lite större var det hamntystnad, vilket betydde att då man närmade sig hamn så drog man ner byxorna till knäna och satte barnen på pottan med ett russinpaket i handen och förhållningsregeln att nu viskar bara mamma och pappa. Så kommunicerade man med handmärken och gav förtöjningsorder från för till akter, medan barnen var tysta med sina russin.
Marjaana, inlandsflickan, upplever båtlivet som ett riktigt trevligt intresse, som egentligen den här pojken från söder drog henne med i. Början, då omständigheterna för intresset var ganska primitiva, verkade inte nedslående på flickan. Ni minns ju, luftmadrasser på taket och i hytten rymdes man bara och äta braxen. För att inte tala om att man i samma förhållanden skötte två små, blöjåldersbarn. I dag hanterar Marjaana den 36 fot långa Abiwi t.o.m. ensam.
Som proffs inom försäkringsbranschen är hon av den meningen, att den bästa livförsäkringen för båtfolk är att även makan behjälpligt behärskar den egna båten: navigering, segel, ankare, GPS och allt annat, som kommer emot. Eftersom man aldrig vet vad som händer till havs.
Enligt redaktören ligger det mycket sanning i detta,
tror als?