Gubben och gumman for tillsammans med ett vänpar, dvs. Raimo och Tuula, på semesterresa med träbåten. Vi körde i regnet från Erstan västerut till Näsby i Houtskär för att handla och titta oss omkring. Efter maten fortsatte vi till "Rääkkylä", på riktigt Skrakörorna.
På vägen smorde Raimo sin haspelrulle och provade dens funktion för kommande utmaningar genom att vispa till en gång. Och tamme tusan, en fisk av märket gädda nappade fast genast! "Det var bara provkastet det" kvitterade Raimo anspråkslöst, medan han också själv försökte dölja sin förvåning.
Skrakörornas bastu var ännu "så där handljummen" efter föregående besökare. Med några klabbar var ugnen igen i sådant slag som bara en bra bastuugn kan vara. En salig mjuk värme, ljudet från ugnen som levde ett blågrönt konstverk ritat på bastuns fönster... ibland är det så fint i bastun att "den fati' tror att han e' i himmeln".
Efter bastun passade det att äta gäddstek med tilltugg.
Vi for via Keistiö och sedan till Iniö handel. Där köpte vi öl och bensin. Gummorna gick i kyrkan. Så körde vi till Hevonkack bara för att namnet är så konstigt. Vadav månne det kommer?
Vi körde sakta och studerade de okända nya vattnen. Dagen var lite punschstimmig. Man hade just stjälpt "middagsaperitifen". Gubben såg byken på snöre vid en sommarstugestrand och tänkte pigga upp sällskapet genom att bakom kikaren lite halvslarvigt utbrista:
"Herrejesses, vilka stora bysthållare där hänger på snöret". Raimo började genast söka fram föremålet som gubben nämnt med en annan kikare och på samma gång skrällde det till. Bottenkänning...
Den hemska tystnaden bröts efter ett ögonblick. Gumman slängde fram i föraktande tonfall: "Där har du dina bysthållare". Även Tuula nikkade medan hon höll sig för skratt.
Gubben var tyst, såg bara på kartanmed huvudet på sned och sade till slut till de fundersamma gummorna: "Det är något fel på den här kartan, här borde det finnas vatten fast huru mycket". Gumman fortsatte, då hon igen kom åt att pika: "hördu gubbe, du förstår dig inte på någonting, inte på byke och inte på kartor".
Sedan for vi tillbaka till Skrakörorna. Gubben och Raimo lade ut nät, medan gumman värmde bastun och Tuula stekte plättar. Man smälte in i skärgårdshavets sommarnatt.
Gubben och hans gumma var på Skrakörorna. Morgonen grydde lika blåsig som de föregående. I näten, som man lagt ut föregående kväll i ovädret, fanns inte en enda fisk, men en massa skräp.
Efter maten styrde man hemåt via Innamo. Gubben och gumman satt i den fina medvinden på båtens tak och kom ihåg sommarens händelser. Just som gubben hade sagt att t.om. motorn fungerat verkligt bra, så stannade den som mot en vägg. Gumman tittade på gubben: "Det kan inte vara sant".
På ett ögonblick var båten gungande med sidan tvärs emot vågorna och dessutom mitt i farleden. Gubben bad gumman hålla utkik, och grävde själv fram drivankaret som han sänkte ner i vattnet. Plaststruten rätade upp båten som slutade med att gunga överdrivet. Bränsle hade man och ändå stannade motorn som i väggen, alltså elfel?
En motorseglare försedd med Sveriges flagga kör förbi, men svänger tillbaka, svänger fören tillbaka upp mot vinden och snart hojtar skepparen: "Vill ni ha hjälp?". Gubben nickar med huvudet och begär bogsering bort från farleden. Båtens husmor stökar runt på den svenska båtens däck och bjuder ut en repända som är fast i framknapen, men ger upp då båtens skeppare ryter till.
Vi skulle ha nöjt oss med att komma till läsidan av Puotuis, men man bogserade oss vänligen ända till Mielis förbindelsebrygga. Tack för hjälpen och trevlig resa!
Gumman tillredde kaffe, och där satt vi. Gubben intresserade sig igen för Wikströmmaren. Felet var i tändfördelaren. Vinden mojnade till kvällen och man fortsatte hemresan i den redan skymmande sommarkvällen.
Vi kastade loss från hemmabryggan 11.00. Vädret var blåsigt och lite osäkert. Gubben meddelade att målet var Dalskär till vilket gumman inte hade något att invända.
En kraftig västanvind stänkte vatten över träbåten på Pensar fjärden, men det gick bra att närma sig den skyddade viken i Dalskär ifrån Duveholm. Den tänkta landstigningsplatsen var upptagen, så vi angjorde den lilla smygen på öns östra strand, en bra plats även det.
Redan när vi närmade oss viken syntes det livlig rörelse på holmen. Under en vända på ön så klarnade det att ett båtlag med stor iver koncentrerade sig på jakt av vildmink. Gubben visade lindrigt ogillande då minken var förföljd in i en bergskreva, där den mötte sitt öde i form av en stadig käpp. Naturvännen som fungerade som bödel ansåg sig ha handlat absolut rätt.
Gubben och gumman funderade länge på det berättigade eller kloka i händelsen utan att komma någon vart.
Kvällen närmade sig men gubben kände sig harmsen. För att lugna ner sig fiskade gubben några abborrar som han flådde och lade på en tallrik på båttaket, täckta under folie. Natten sänkte sig och gubben och gumman lade sig till rätta i träbåtens lilla kajuta.
Just när tröttheten tänkte ta överhand så vaknade gubben till av ett underligt tassande på kajutans tak. Mad nu då? En mås eller tärna hade känt doften av gubbens fiskar. Upp från kudden med en ficklampa och hastigt ut för att kolla läget.
Det var en mink som stod där och lutade sig med framtassarna mot vindrutan och doftade på fiskarna på taket. Gubben riktade ljus från ficklampan genom rutan rakt mot minken. Minken tyckte inte om ljuset och retirerade tillbaka på strandklipporna framför båten.
Gumman vaknade också och undrade vad gubben sysslade med. Gubben kommenderade upp gumman med för att förundra sig över gästen, som stod fortfarande stod upprätt på strandklipporna. Gubben grävde fram halogenlampan och riktade käglan mot det nyfikna kräket, som nu stod orörligt längre bort på stenarna, tills det till slut kilade iväg utom synhåll.
Gubben gav ut lite mera angöringsrep åt båten och spände ankartrossen, tog fisktallriken från taket och gick tillbaka in i kajutan med gumman för att på nytt försöka slumra in. Sömnen kom inte riktigt genast, tankarna snurrade i huvudet på gubben. Minken. Visst är den nyfiken och den har ett jäkligt bra luktsinne. Månntro den saknar sin vän som den förlorade på dagen?
Träbåtsgubben