M/y Mattina kryssade kors och tvärs genom Skärgårdshavet och Åland i juli 2002. Här är några minnesanteckningar som jag gjorde på plats och ställe om mina erfarenheter och personliga åsikter vad gäller de gästhamnar som jag råkade på under resan.
Tyvärr hade själva värdshuset stängt dörrarna (kl 21) innan jag fått båten angjord och hunnit till den mycket prisade restaurangen ca en kilometer bort. Där möttes jag endast av ett rätt stort hänglås på grinden, så värdshusets håvor blev denna gång oavnjutna.
Värdshusets pontonbrygga är stadigt byggd, men bojarna som sett sina bästa dagar redan för länge sedan är alldeles för nära bryggan för att man skapligt skall kunna fästa en tiometers båt i dem. I hamnavgiften (9 euro) ingår även el från en stickdosa som ser livsfarlig ut och som är slarvigt hänger i sin sladd upphängd i en lyktstolpe som lyser upp den klara midsommarnatten.
På stranden hittar man en riktigt trevlig grillplats. Lite avsides finns ett dass av modell PSS-HSR. Morgonduschen ingår i priset i en bastu som är byggd uppe på en klippa med en utsökt havsutsikt, där män och kvinnor får turas om att duscha växelvis varannan timme till kl. 11. Efter det städas bastun och den kan sedan beställas som värdshusets beställningsbastu.
Jag kommer gärna tillbaka till den här stranden i fortsättningen, men jag önskar att bryggans elanslutningar skulle sättas i lagligt skick och om möjligt åtminstone någon boj placeras längre ut från bryggan.
Det här är en hamn dit jag av någon orsak återkommer på nytt och på nytt. Kan det vara strandbodsidyllen eller bastun som ingår i hamnavgiften, som trots sin ringa storlek i alla fall erbjuder skapliga svalkningsutrymmen på uteterassen. Detta år lade jag märke till att bastuugnens tidigare så utbrända motstånd var förnyade och man fick till och med bad i bastun. Fast det var rätt glest med bastuugnens stenar. Men det viktigaste som hör till en finsk bastu saknas ännu, nämligen ordentlig ventilation. Toalettutrymmena i Lappo är nöjaktiga men från damernas sida rapporterades om deras osnygghet.
En ny sak för i år i Lappo som hör till priset är strandel och vattenpunkter på bryggan.
Elstolparna är av ny och säker euromodell, till vilka det endast fanns några adapter-mellanstycken att låna i strandens kiosk. Den här trestiftiga är i alla fall den stöpselmodell, enligt vilken alla nya hamnelinstallationer tydligen skall utföras, så vi båtförare måste småningom börja förbereda oss även för de här elstöpslarna.
Matbutiken i Lappo är liten och jäktig under säsongtid, men de nödvändigaste tillbehören får man också där trots det rätt begränsade utbudet. I strandens restaurang har många av huvudstadsregionens kändaste kockar fungerat som besökande köksmästare, men denna gång fastnade inte restaurangens utbud speciellt i minnet.
Hamnens bastuutrymmen var förnyade och utvidgade för säsongen. Nu fick man till och med bad där, så förnyelsen var åtminstone på herrarnas sida nästan lyckad. Förutom den höga laven, där man får dingla fritt med fötterna. De tidigare idiotiska tryckknappsduscharna var dock fortfarande kvar.
Jag förstår nog, att det är svårt att hinna hålla rent överallt mitt i juli semesterrusningen. Men jag förstår i alla fall inte den ingrodda smutskransen på golvet i duschrummet under den enda manuellt styrbara ej-tryckknappsduschen. För mig berättar det bara om det, att man inte längre sköter om tvättutrymmenas hygien och renlighet som förut och som den enorma besökarmängden skulle kräva.
Bastuparlamentet rapporterade om tre kvarts kötider mellan beställning och leverans i strandens restaurant. Likväl rapporterades det från damernas sida att de för männen nyrenoverade utrymmena hade tagits från damernas sida, där det blivit allt trångare.
När tänker ärade MSF asfaltera den återstående biten från bryggområdet till skyddsvägen vid Östra utfarten -gatan, så att man inte särskilt vid regnigt väder skulle behöva bära med sig grus till båtdäcket? Man skulle tro att det skulle bli något kvar på kistbottnet för iståndsättning av den osnygga gångvägen, av den 16 euro dyra hamnavgiften från den under säsongstid ständigt fullsatta 300-platsers hamnen.
Det här är en hamn, i vilken den som färdas med en långsam båt nästan måste övernatta då man är på väg till Mariehamn, om man valt sin rutt via Jungruskär över Skiftet eller sen via Kökar. Själv tycker jag hellre om att ta i land i bryggområdet på östra sidan om färjhamnen, än i den nyare pontonbryggan som är framför Seagram restaurangen. Fastän den ljudliga färjtrafiken med sina aktervågor kommer i gång redan vid tuppsångens tid på morgonen.
Speciellt för Degerby är en inomhus-simhall med sina högljudda barnaskaror. Helt tydligt är att hamnens värdpar har koncentrerat sig på att underhålla sin simhall och att all annan till gästhamnen hörande utrustning har lämnats vind för våg.
Inte ens den asigaste vessa i en bensin-stations bar har varit i lika uselt skick som i servicebyggnadens vessa- och duschutrymmen i Degerby strand. Det var fullt av ingrodd smuts på lavoarerna, kranarna och vessalogernas dörrar, för att inte tala om golven i duschskåpen. Den äcklande åsynen kronades av den Windus-fönstertvättmedelsflaska, som hade blivit kvar på spegelhyllan. Borde jag ha börjat putsa spegelhyllan till ett sådant skick, att man helst skulle ha kunnat sätta rakapparaten eller tandmuggen på den? Duschen lämnade jag mig godvilligt utan i den här stranden.
Hamnen är trots den måttliga Seagram-restaurangen inte i någon händelse med tanke på servicenivän värt 13 euro som det nu kostade. Platsen känns just som sådan, att där får ni en bryggstump, tag fast, varsågoda och slösa era pengar i restaurangen. Som tur är har moder natur redan hunnit täcka de värsta spåren av grävarbetena för simhallen, men knappast kommer vi aldrig att kunna gå från den här pontonbryggan ända till restaurangens terass utan att först vada i sepelgrus.
Den enda positiva erfarenheten av Degerby var den stora och med måttligt urval försedda K-butiken (öppen ända till kl 19 varje dag), där man hittade t.o.m små flaskor tonic-vatten utan skilt sökande. En absolut förutsättning för den undertecknades båtfärd förutom citron och isbitar.
Rutten till Karlby hamn är utprickad från det sydvästra hörnet av Kökar med inofficiella linjetavelmålningar och lateralprickar. Stranden är idyllisk och den slingrande bryggan med sina många servicebyggnader är utmärkt. Vid en del av platserna är det stolpfastsättning, men huvudsakligen ligger man för ankar. Butiken finns på gångavstånd. I hamnen finns också en utmärkt restaurang Furuhäll. Där fick jag tämligen den bästa restaurangportionen i hela mitt liv - örtmarinerad gris, hälsningar bara och ett stort tack till köket!
Bastu kl 18-20 hör till hamnpriset i Karlby, men vid brådaste tid under säsongtid i juli är den för liten för att en brygga full med skeppare skulle hinna bada på två timmar utan rusning. Hamnavgiften var 13,50 € + 3,50 för elen. Hamnvärden är oftast och tar emot inkommande båtar och visar den lämpligast platsen för varje båt och hjälper till med förtöjningen. Det här är en hamn som många andra hamnägare på Åland kunde komma och ta modell av.
Veli-Veikko Niskanen