Träbåtsgubbens gumma, som blivit väldigt intresserad av sjöfart, nöjde sig inte längre med den gamla båtens utrustning. Våren 1991 framförde hon att man skulle skaffa en riktig telefonapparat. Som motivering nämnde hon bl.a. att hon får sinnesfrid då hon kan ringa hem till yngre sonen som var i en besvärlig ålder och "man kunde ju behöv' den om man fast sku' råka i sjönöd".
Gubben muttrade lite motsträvigt något om anskaffningen "då den e' så dyr också". Telefonapparaten köptes i alla fall, en sådan där släpbar Mobira NMT450.
23.6.1991 Gubben, gumman och vännerna Raimo och Tuula for på midsommarresa. Repen loss kl. 16:00 och till Pargas Port för att tanka. En mil före målet kom sjödimman emot som en vägg. Portbryggan hittade man genom att "känna sig för". Efter tankningen fördrev man tiden med att spela Uno, det var inte tal om att köra vidare i dimman.
På kvällskvisten försvann dimman lika fort som den dykt upp. Man fortsatte genast och till övernattningsstället på Redamo anlände man kl. 22:30. Efter kvällsbiten gick man och lade sig. Gubbarna snarkade i förpiken och gummorna i sittbrunnen under presenningen.
På morgonen hade gummorna redan kokat kaffe och gått iland då man genom morgondimman hörde det dova ljudet av en aktersnurra och efter en liten stund kom en liten vindrutebåt glidande emot träbåten längs strandlinjen. Gubbarna väcktes: "Hej, det kommer någon rakt hit till oss".
Man tog emot båten, där en ensam ung väntande mamma satt, klart uppskärrad. Kvinnan mumlade gråtblandat på svenska, men det framgick i alla fall att hon tappat bort sig i den täta dimman och att hon genom att följa strandlinjen till slut mötte oss ibland morgondimman. Den borttappade hjälptes upp i träbåten, där kvinnans gråt avtog med träbåtsgängets lugnande och lite morgonte. Snart blev det klart att kvinnan var på väg till Nagu och också varifrån hon kommit.
Gubben kom ihåg telefonen som var med för första gången och började fråga efter eventuella telefonnummer på kvinnans hemholme. Man tog kontakt till hemholmen och berättade om händelsen. Från holmen lovade man inom en halv timme komma och hämta den borttappade.
Hämtaren anlände, fäste den lilla båten i sin egen och tackade träbåtens folk för att de "räddat" hans fru, då den lilla stackaren redan trodde att hon med sitt ofödda barn var förlorade. Då paret farit iväg visade gumman på telefonen, såg på gubben och sade: "Den har redan förtjänat in sig."
Gumman hade åter rätt.
Morgondimman skingrade sig, gummorna började fiska lunchfisk, gubbarna fortsatte med det redan påbörjade morgonmålet. Allt väl!
Våren -94 förnyade man pentryt i träbåten. Man fick riktigt en gasspis och diskbänk och vad viktigast, en ny förarbänk för gubben.
Det var måndag 4.7.1994, man var med på båtklubbens sommarutfärd till Hangö och man närmade sig redan Hangö udd då träbåtens motor började må dåligt. Till råga på allt hade det också blivit något underligt "glapp" i styrningen. Gubben hade inte hunnit ha så grundlig vårservice på motorn som man borde och nu började den berättigat att gnälla över försumligheten.
Gubben bad gumman till rodret och gick själv ner på knä bredvid motorn. Efter att grubblat en tid så förklarade gubben motorns dåliga gång med en oxiderad tändkabel, men tänkte att man kan reparera felet sedan vid bryggan i Hangö.
Gubben steg upp för att se var man var och förundrade sig till gumman över båtens underliga kurs, tvärs över farleden. "Hej, korrigera dit mot Hans båt." Gumman muttrade något om båtens styrproblem, men gubben var åter på huk vid motorn och sade att "styr ditåt nu bara".
Nu blev gumman nervös och meddelade att styrningen var helt konstig och krävde att gubben själv skulle komma till rodret. "Nå nu e' de nu konstigt..." tänkte gubben och greppade rodret som verkligen var helt utan känsla. Växeln bort och så började man förundra sig över felet. Var vaijern av eller vad? Felet klarnade på ett ögonblick: styrvaijerns spännvant hade lossnat, för att dess låsmutter hade blivit oåtdragen.
Snopen bad gubben gumman om ursäkt för sitt beteende och hans själförvållade fel på styrsidan, men försvarade sig med att det var det nya pentryts fel, eftersom han måste ta lös styrvaijern under arbetet.
Gumman accepterade ursäkten och meddelade att hon nog håller kursen bara grejerna fungerar.
Man hade varit i Hangö, Ekenäs och Hitis, på vars vatten det blåste så att träbåtens gumma än en gång meddelade att: "Jag tycker int' om de' här, måst' vi".
7.7. hade man redan kommit till det vackra Yxskär och övernattat där. På morgonen satt Hans på akterdäcket på sin båt, stirrade ner i vattnet vid träbåten och mumlade halvt för sig själv: "Ditt de' där rodret ser på något vis konstigt ut. Har int' din båt något fiskjärn?."
"Förstås har den, hur så" undrade gubben. Då hela gänget betraktade saken genom det klara vattnet, så kunde man konstatera att fiskjärnet skilt sig från träbåten, ingen vet när och hur! Eller var det den där konstiga dunsen där borta vid...? Resten av resan till Pargas körde man försiktigt så att rodret skulle hålla utan fiskjärn. Det höll.
Det var en vecka kvar av semestern, mitt i sommaren, så man tog genast upp båten och började göra ett nytt fiskjärn. Man hann ännu vara ut med båten med nytt fiskjärn under den sista semesterveckan och hela slutet av sommaren.
Träbåtsgubben