Båtklubbens reseseglats för år 2002 startade från Pargas Port 4.7.2002, varifrån vi direkt förflyttade oss till naturhamnen Klobbarna på norra sidan om Järngrynnan nära Kasnäs (på några sjökort också Holmklobb). Dit for vi istället för den planerade Rosala gästhamnen. Naturhamnen var verkligen en fin och skyddad plats.
Vädret var inte det bästa tänkbara, ett djupt lågtryck rörde sig då över Södra Finland vilket förde med sig regn, åska och en hård sydlig vind. I naturhamnen Klobbarna var vi i bra skydd för vinden, som på Hangö västra fjärd på kvällen och natten blåste som mest 15 - 17 m/s. Följande av oss båtklubbare blev i Klobbarna: Salonen med s/y Linda, Kataja med s/y Sofia, Kontto med m/y Helena II, Kauppila med m/y Angelita, Korhonen med m/y Heli II, samt en segelbåt från ÅSS. Varjonen med m/y Amarillo II stannade i Kasnäs. Kvällen avlöpte med korvstekning och i väntan på bättre väder.
På morgonen såg det redan lite bättre ut, åtminstone blåste det inte längre lika hårt som på kvällen och natten. Så småningom for alla vidare mot Hangö. Med segelbåt gick resan långsamt eftersom det inte blåste nästan alls, men både Sofia och Linda startade envetet med att segla. Vid Finnharugrund började det ösregna och på samma gång avtog den lilla vind som varit, så seglarna satte igång motorerna.
I Hangö pågick som bäst Hangö Regattan, så vi försökte inte ens fara till gästhamnarna i Hangö, utan vi for till hamnen i Hangöby. Den hamnen var också nästan full, men nog rymdes några båtar från Pargas dit. Kvällen gick med att torka båten, utrustningen och sig själv. Båtklubben bjöd på bastu i Hangöbyn, vilket vi verkligen var i behov av.
Väderleksrapporten för följande dag lovade hård vind och på kvällens skepparmöte ville ingen fara över Finska viken i hård motvind. Alltså beslöt vi oss för att stanna åtminstone en dag i Hangö i väntan på bättre väder.
Morgonen började med solsken, men vinden var frisk, över 10 m/s sydlig vind. En del av båtarna for till Ekenäs och resten spenderade sin tid i Hangö regattans vimmel. I Hangö var det full fart redan på eftermiddagen. Hamnen var alldeles full med båtar och stränderna med festande regattafolk. Lyckligtvis var Hangöby så pass långt ifrån stadens centrum, att regattalivet inte syntes och hördes dit.
Väderleksrapporten lovade redan till söndagen måttligare väder med 7-9 m/s sydlig vind. I det här skedet var endast s/y Linda och s/y Sofia på väg till Estland. Lindas och Sofias skeppare bestämde avgångstiden till klockan 06:00.
Väckning kl 05:30 och färdiga för start. S/y Linda och s/y Sofia for iväg på bestämd tid mot Tulludden och passkontroll. Lite nervöst var det med besök på sjöbevakningsstationen, efterom vi var första gången på väg till Estland med egen båt. Passkontrollen gick snabbt och vi fick de behövliga stämplarna i dokumenten, dvs. i besättningslistan. Ut från stranden vid sjöbevakningsstationen, upp med seglen och kosan styrdes mot Dagö (Hiiumaa).
Vinden var fortfarande frisk, men man behövde ändå inte reva så vi kunde fara iväg med fulla segel. Vågorna var ganska stora när vi kom ut på öppna havet, men vi vande oss snabbt med det. Det var rak motvind så resan till Lehtma gick för kryss.
Lite före de grunda vattnen vid Apollo kom det ett litet åskmoln och det ökade vindhastigheten så mycket att vi måste reva. Då åskmolnen försvunnit började det duggregna och det blev helt lugnt.
I det här skedet hade resan redan räckt ungefär tio timmar och Dagö syntes inte ännu, så vi startade motorerna. Efter en timmes körning med motor började Dagö äntligen synas och på samma gång började molntäcket spricka upp. Före vi anlände till Lehtma så sken solen och regn fick vi inte alls mera, så resten av resan fick vi njuta mest a högtryck.
På väg till Dagö
Till Lehtma anlände Sofia först, som hann ordna sina passkontroller och andra tillhörande ritualer för ankomst till landet, före Linda anlände till Dagö. Så väldigt många båtar före oss var det inte i Lehtma, månne orsaken var det ganska usla vädret? Följande dag var där betydligt fler båtar. Största delen av båtarna var från Finland, men också från Sverige, Tyskland och Estland.
Lehtma är en karg handelshamn med höga vågbrytare i betong och inte fanns det så mycket mera i Lehtma centrum heller, med undantag av poodia (bodar), där det såldes främst alkohol och tobak till finländska båtar.
Lehtma hamn från norra sidan. Gästhamnen är på södra sidan av vågbrytaren
Dagen hade varit så pass tuff, så efter kvällsbiten gick båda båtarnas besättning och lade sig.
Samtidigt på vattnen kring västra Estland fanns veterligen också ett par andra båtar som seglade under PBK:s flagg. Lehtikunnas med s/y Sofia och Pulli med s/y Saana II var på hemfärd från Riga. Visserligen träffade vår eskaderseglats inte på någondera av dessa båtar i Estland.
Meningen var att vi skulle vara turister en dag i Hiidemaa. Med taxi till Kärdla, som är Dagös huvudstad, om man nu kan kalla det stad. I hela Dagö finns det 10 000 invånare, varav hälften bor i Kärdla. Kärdla är en stor by, där det finns några butiker och ett par restauranger.
Vid Lehtma poodi
i väntan på taxi
Det var meningen att vi skulle hyra en bil, men det fanns inte en enda biluthyrning i hela byn. Som tur var erbjöd vår taxi-chaufför oss att halvsvart hyra hans bil, vilken vi efter en viss tvekan tog. Priset för bilen var inte högt, 400 EEK (ca. 27 euro). Då fick man köra så mycket man hann och i priset ingick också bensinen. Bilen var inte någon lyxbil, men nog kunde man göra resan med den.
På promenad i Kärlda centrum
Först for vi till Köpu fyr i västra delen av Dagö. Fyren syns vid bra väder långt ut i Finska viken, men p.g.a regnet såg vi den inte då vi anlände till Dagö.
Man kom in och upp i Köpu fyr. Tyvärr var det lite dimma så uppifrån fyren syntes varken Finska viken eller norra Östersjön tydligt.
Köpu fyr och uppe i den
Efter fyren for vi till södra sidan av Dagö, till Sääre udde (Sääre Tirp på estniska). Den är en stenig, smal, lång sandudde, ett par kilometer lång och ett par meter bred.
Sääre udde på avstånd
Sääre udde från nära håll och s/y Sofias styrman
Från udden öppnar sig en vacker utsikt över Väinasjön. Man tänker närmast på Korpos Jurmo då man ser udden. Platsen är ett mycket populärt turistmål, dit det lönar sig att fara om man är på Dagö.
Sääre udde mycket nära . . .
. . . och långtifrån
Från Sääre udde fortsatte resan till den andra staden på Dagö, Käina. Käina är egentligen bara en liten by. Det är tärande att vara turist och i det här skedet var vi redan ordentligt hungriga. Efter en stunds sökande hittade vi en hotellrestaurang, dit vi for för att äta. Här startade så hela Estlands-resans restaurangätande, med undantag av morgon- och kvällsmål, vilka vi huvudsakligen tillredde i båten.
Efter Käina for vi tillbaka till Kärdla och Lehtma. Så hade vi åkt runt hela Dagön.
Det var meningen att vi skulle vara en andra dag på Dagö, men resenärerna ville redan ut och segla. Morgonen var jättefin, sydlig vind 5-7 m/s, och solen sken från en molnfri himmel. Först skulle vi genom Pussirahusilm segelränna, där det är lågt vatten och stenar.
Pussirahusilm är en smal (ca 100 m eller t.o.m smalare) nord- och sydremmareport på norra sidan av Dagö. Vid dålig sikt är det svårt att hitta vid Pussirahusilm - åtminstone utan GPS, då den vid god sikt också syntes först då man var riktigt nära. Ingen av oss kom från Lehtma dit utan att kryssa.
Efter Pussirahusilm ökade vinden och vågorna blev besvärliga, vassa och höga. Då vi skulle svänga in i Hari Kurk-viken mellan Vorms och Dagö hade vi helt motvind. En mera erfaren finsk seglare i Lehtma varnade oss för att kryssa i Hari Kurk, så vi tog gärna ner seglen och startade motorerna. Vi anlände till Väinameri efter en timmes smattrande med motor, där kursen som tur vände mera mot ost vilket gjorde att vi kunde fortsätta med segel till Rohukül.
Väinameri är en stor vik, där stränderna knappt syns, men ändå är den otroligt grund. Vattendjupet är överallt under 10 meter och stränderna är låga och steniga flera mil framåt. Det är ganska besvärligt att navigera kring Väinameri, det är brist på sjömärken och man måste passera stränderna långt ut. Som tur är blev det att placera ut ruttpunkterna i GPS:en i god tid redan på våren. Utan GPS på Väinameri skulle navigeringen vara utmanande.
I alla fall träffade vi precis på Rukkirahu kanal, som antagligen bara är muddrad ur det grunda Väinameri, så att fartygen skall kunna komma till Rohuküla. Rukkirahu är en linjerak väst-ost riktad "kanal" i havet med gröna och röda remmare på en sträcka av några sjömil. Rohuküla, som var vårt mål, är en handelshamn, varifrån bilfärjorna går till Dagö, Saarenmaa och Vorms. I hamnen var det liv och rörelse, bilfärjor kom och gick med korta intervall.
Antagligen var en av bilfärjorna gamla Skandia, men vi var inte helt säkra på det.
Rohuküla gästhamn låg alldeles bredvid avgångsplatsen för bilfärjorna, alltså en ganska orolig plats. Det var meningen att vi skulle gå och äta till den lokala hotellrestaurangen, men den här restaurangen var under renovering - den lär ha varit det redan några år. Något annat fanns det sen inte heller i Rohuküla.
I båten fanns det ingen mat och till närmaste "civilisation" var det 15 kilometer. Enda utvägen var att ta taxi till Haapsalu. På vägen från Rohuküla till Haapsalu finns en gammal rysk flygbas med kilometerlånga startbanor och otroliga hallar. Tyvärr hann vi inte bekanta oss bättre med stället, som representerar den dystra sovjettiden i Estlands historia.
I Haapsalu körde taxi-chauffören oss till platsens stolthet, Stoor, där portionerna som namnet säger var verkligen stora. Åtminstone eskaderseglatsens tonåriga och nästan tonåriga pojkar tyckte att Stoors portioner var bra. Också vi andra tyckte att pris-kvalitet förhållandet var bra.
Resten av kvällen var vi och undersökte Rohuküla otroligt stora vågbrytare och vid sidan om det funderade vi på världens gång och lovprisade seglingens fägring.
Resan fortsatte till Haapsalu, dit vi igår redan hade varit med taxi. Haapsalu var vår Estlands-resas sista ställe. Morgonen var igen jättefin, sydlig vind under 5 m/s och solen sken. För första gången på den här resan fick vi segla annat än kryss. Först gick det långsamt i svag medvind. En liten bit fick vi segla i läns, tills vinden lite före Haapsalu ökade och vände mot ost, alltså fick vi kryssa igen till omväxling.
Haapsalu gästhamn är en lokal yachtklubb. Den är gjord för båtar och det är en mycket förtjusande plats.
I stranden fanns mycket båtar, de flesta finska, men också lokala, svenska, tyska, franska och engelska. I yachtklubbens strand var det internationellt hålligång ända till morgonnatten.
Bakom vita huset ligger Haapsalu Jahtklubs gästhamn
Från yachtklubbens strand var Haapsalu centrum på gångavstånd. Haapsalu är redan en riktig stad, invånarnas antal är ungefär 15 000. I Haapsalu finns redan många restauranger, idag stod i turen en pizzeria. Åtminstonen ännu känns Estlands prisnivå för oss finländare helt måttlig. Räkningen, för Sofias besättning, som var för fyra pizzor ett par öl och några cokis var ungefär 260 EEK (under 20 euro).
Haapsalu är en gammal stad, där det gamla biskopsslottet från 1200-talet har bevarats i ganska bra skick. Den gamla staden bildas omkring biskopsslottet.
Haapsalu biskopsslott
I gamla staden finns det nätta hus, mestadels trähus, varav de flesta var utanpå i ganska dåligt skick, men vilka man tydligt höll på att renovera. Hoppas att det finns ekonomiska förutsättningar i framtiden för att återställa de gamla, fina husen i Haapsalu.
Haapsalus gamla centrum
PBK:s s/y Linda har fått en egen gata i Haapsalu
Dagen avlöpte som för en turist, man vandrade i museér och butiker. På kvällen gick eskaderns 'bildade' och lyssnade på estnisk symfoniorkester till Kuursali nära yachtklubben. Konserten var otroligt fin, Strauss m.m. Kuursali byggnaden påminde lite om Merisali i Nådendal. Kuursali var otroligt fint lagad, på borden var det vita dukar och servitriserna klädda i svartvitt serverade till borden.
Turistlivet fortsatte, denna gång med taxi till Pärnu. Dit var det dryga 100 km. Vi hyrde en 8 personers taxi med chaufför. Taxin tog 100 euro för kalaset.
Pärnus fina sandstrand
Pärnu är riktigt en turiststad med köpgator m.m. Vi var och simmade på Pärnus fina sandstrand, där man kunde ha tillbringat en eller ett par dagar med att grilla sig själv. Slutligen gick vi omkring bland köpgatorna bland de andra turisterna. I Pärnu skulle man ha kunnat tillbringa mera tid.
Tillbaka till Haapsalu, där vi ännu gick omkring i stan. I Haapsalu finns det ett intressant museum, Rannarootsi museum, dit vi den här gången tyvärr inte hann gå in.
Nästan hela PBK:s sommarutfärdseskader 2002 på Rannarootsi museets gård till Pargas ära
Väderleksrapporten lovade 6-7 m/s, inte direkt motvind, men nästan. Följande dags rapport lovade hårdare vindar så vi antog att det var bäst att fara tillbaka till Finland. Från Haapsalu kunde man inte fara förrän kl 08:00, då Haapsalu sjöbevakningsstation öppnar.
Vi fick våra stämplar i passen och resan till Hangö började. Vi körde med motor en dryg timme till Vorms norra sida, där vi hissade segel. Det var ganska rak motvind, men vi behövde inte alls kryssa. Osmussaar blev långt på vår högra sida. Vågorna på havet var lämpliga och båten gick dryga 5 knop mot Hangö-1. Hangö vattentorn började synas efter ungefär sju timmars segling.
Genast vid Hangö-1 frågade sjöbevakningen på VHF av Sofia, att vart skall ni och varifrån kommer ni. Vi kom med segel nästan fram till Tulludden. Passkontrollen och tullen vid sjöbevakningsstationen gick sakligt till. Från Tulludden körde vi till Östersjöns port, där hamnavgiften är skamlig alltså 25 euro /natten, mera än en ordentlig måltid med drycker i en restaurang i Estland.
Vid Östersjöns port slutade s/y Lindas och s/y Sofias Estlandsresa.
s/y Lindas och s/y Sofias färdrutt till Estland
Utdrag ur s/y Sofias logg från resan:
| Hangöby - Lehtma | 69,7 mpk |
| Lethma - Rohuküla | 33,7 nm |
| Rohuküla - Haapsalu | 7,2 nm |
| Haapsalu - Hanko | 63,1 nm |
Åtminstone vår åsikt är att västra Estland är värt att besöka.
Vi lämnade många gånger båtarna för en hel dag i hamnen utan bevakning och utan några som helst problem. Inte heller hörde vi av andra båtresenärer som hade varit i Estland, att Västra-Estland skulle vara otryggt.
Att segla på Estlands vatten skiljer sig inte märkbart från att segla på Finska vatten. Naturligtvis måste man ha aktuella sjökort med sig och vädret borde vara tjänligt. Utan fungerande GPS och på förhand utprickade ruttpunkter är navigeringen på Estniskt vatten utmanande. Vid bra väder lyckas det säkert, men GPS:en för med sig säkerhet till navigeringen.
Prisnivån i Estland är ännu tillsvidare måttlig, så att leva där är billigt.
Nästa sommar kanske lite längre, Saarenmaa, Riga?
Text: Pekka Kataja, s/y Sofia (K.)
Bilder: Mikael Salonen, s/y Linda