Runt sekelskiftet 1900 fanns enligt muntliga uppgifter ungefär 70 - 100 personer bosatta på Innamo. I början på 1900-talet fungerade även en småskola i byn. Den påbörjade troligen sin verksamhet år 1906, eftersom min mor som var född år 1901 började i skolan som 5-åring, för att skolan skulle få så många elever som möjligt. Skolan var inrymd i Övergårds sal och lärarinna var fröken Anna Hamberg. År 1920 kom en ny lärarinna vid namn Etel Isaksson. Lärarinnan bodde i Övergårds lillstuga, som bestod av kök och kammare i östra ändan av mangårdsbyggnaden. Har ej närmare uppgifter om när skolan upphörde.
Under fortsättningskriget, åren 1943-45 fungerade igen en skola på Innamo.
Lärarinna var fru Jenny Jansén, dotter på Janséns och utbildad småskollärarinna. Hon kom till sina föräldrar med sin lilla son, eftersom hennes man var anställd på en åländsk båt, som blev internerad på Nya Zeland och fick stanna där i sju år tills kriget tog slut.
Vi var sex elever i skolan. Första läsåret verkade skolan i nedre våningen på Gaudis lillstuga och det andra i Övergårds lillstuga. Det var en stor fördel för barnen att få bo hemma under de första skolåren. Annars hade vi varit tvungna att vara inkvarterade på Nagulandet. De farligaste platserna i skärgården dåförtiden var farlederna och om vintern skulle vi ha varit tvungna att på skolresorna ta oss över fartygsrännan. Efter två skolår i byn fortsatte de flesta i Thoras skola och själv gick jag ett år i Risis folkskola för lärarinnan Edit Kristola, för att därefter fortsätta i läroverk i Åbo.
Om postgången kan jag berätta att Innamo hade tagit posten via Nagu, först från Kyrkbacken och senare från Mielis. I början av 1930-talet började posten komma via Norrskata i Korpo. En postförare hämtade posten till Innamo. Under min skoltid i Åbo och även tidigare, kunde man beställa varor från Lavar handel och de kom på samma gång som posten.
Jag minns flera postförare, av vilka en var Åke Sandvall från Innamo. Han gjorde sig senare känd i bygden som båtmodellsbyggare. Han har bl. a. byggt briggen Aid, som hänger i Nagu kyrka och ett votivskepp i Åbo domkyrka. I centrum av Kyrkbacken i ett hus invid kyrkan finns en permanent utställning av Sandvalls båtmodeller. När förbindelsebåtarna började sörja för postgången kom posten den första tiden via Röödilä och senare via Nagu Kyrkbacken.
Åtminstone i början på 1930-talet existerade en så kallad talstuga på Innamo. Detta innebar att det fanns en telefonförbindelse till ön och man på detta sätt kunde kommunicera med omvärlden.
I slutet av år 1945 installerades statens telefonlinje med centralen i Gaudis. Det här systemet fungerade tills linjen delvis automatiserades så att centralen fanns i Korpo och därefter blev linjerna helt automatiserade. Det var mycket dramatik i samband med telefonlinjedragningen.
Då arbetet var färdigt skulle telefonmontörerna vid jultiden föras till Enkis i Norrskata för att därifrån resa vidare med någon turbåt i vintertrafik. Två husvärdar var ute med Gaudis ruffade båt och då de var på hemväg frös båten fast i Enkis viken.
Eftersom båten var byggd av trä och omgiven av blåis, måste de bli kvar på stället. De tände eld i båten för att väcka uppmärksamhet. I Enkis såg man dem, men kunde inte komma ut till hjälp förrän följande dag. På Innamo var uppståndelsen så stor att jag minns den ännu i dag. Hela äventyret avlöpte dock lyckligt och på nyårsdagen 1946 började telefonlinjen fungera.
Ett bybibliotek fanns i Mars (under min tid i salskammaren) och därifrån kunde alla i byn låna böcker. Det var i mitt tycke ett utmärkt miniatyrbibliotek och jag minns att jag lånat många klassiker där.
I Mars bodde förutom husvärden tre av hans syskon och alla arbetade tillsammans på gården. Biblioteket sköttes först av den ena systern och efter hennes död av den yngsta systern, som de sista åren av sitt liv bodde ensam där. Då hon blev pensionär upphörde biblioteksverksamheten på grund av att de fast bosattas antal var för litet. Systemet ändrades såtillvida att Nagu kommunbibliotek började sända en boklåda i stället. Detta innebär ett tjugotal böcker, som byts några gånger per år.
Innamo har ungefär 13 kilometer fågelvägen till Kyrkbacken, så vägen till kommunens centrum är ganska lång. Nuförtiden fungerar servicen rätt bra, så man kan t. ex. beställa mat per telefon från affären och varorna kommer med förbindelsebåten. Med böcker förhåller det sig annorlunda, eftersom det inte hör till bibliotekspersonalens uppgifter att för enskilda låntagarens räkning förmedla dem till förbindelsebåten.
Om kyrklig verksamhet på vår ö finns även en del att berätta. I min mors barndom och troligen långt tidigare ordnades läsförhör. Redan namnet säger till en del vad som försiggick. Dessa var kyrkans metod att kontrollera församlingsmedlemmarnas läsförmåga.
Främst var det katekesen man måste kunna. De tonåringar som skulle börja i skriftskolan förhördes extra i någon kammare, i samband med detta religiösa möte, som hölls i salen. En gång hittade jag i en låda en gul lapp och det visade sig vara min mammas så kallade "läsesedel", där det fanns en krumelur i hörnet. Det var det vitsord hon hade fått när hon "läste för prästen".
På Nagulandet höll man vanligen läsförhören vintertid, men på holmarna var det vanligare att de hölls på sommaren och det närmast på grund av att det gick lättare att ordna med transporter då.
Gårdarna turades om att ta emot läsförhöret och i pausen bjöds på kaffe med dopp. I min tid hölls ej mera förhör, utan då kallades sammankomsten läsmöte. Senare började den heta sommarsamling och nu har den ej hållits på ett par år, närmast på grund av att det ofta blir samma värdpar, eftersom det blott finns en gård som verkar här numera. Ibland tog det pensionerade husbondefolket, i mån av krafter, emot sommarsamlingen. Någon gång har även någon sommargäst eller före detta Innamobo, numera sommarboare, fungerat som värd, men antagligen är detta en tradition i utdöende.
Dido Björkblad