Inför Pargas Båtklubbs 40-årsjubileum kan det kanske vara av intresse att veta något om bakgrunden till klubbens nuvarande hemvist. Tomten är köpt från Storgård norr cirka år 1950 och utbruten från Storgårds Åkernäset. Huset började uppföras vid samma tid och planerades som sommarstuga åt dipl. ing. Harald Grandells familj.
I mitt minne kan jag framkalla brädformationen på ljungen, bottenplanen till huset, vilken visade hur rummen skulle vara placerade. Stugan bestod av vardagsrum, sovrum, pojkrum med våningssäng, kokvrå och en rätt stor veranda med dörr till en balkong med havsutsikt. En dylik sommarstuga kom väl att uppfylla en liten familjs behov.
Förklaringen till namnet Pelleborg är att fru Sylvi Grandell av sin man fått smeknamnet Pelle. De stolar som finns kvar i det nuvarande klubbhuset är specialgjorda för frun i huset och den sinnrika råttfällan är byggd av hennes man, efter en skiss i en veckotidning, troligen Allers.
Stugan uppfördes till största delen av Innamobon Åke Sandvall, senare känd som byggare av fartygs- och båtminiatyrer. Tyvärr hann husvärden inte länge sommarbo i stugan,
ty han gick bort i juni 1955. Därefter bodde mor och son där under sommarlov och semestrar. Efter att sonen ing. Torsten Grandell bildat familj, tillbringade alla sin fritid i stugan, ända tills Torsten år 1977 sålde lägenheten till Pargas Båtklubb.
På tomten fanns förutom stugan, båtskjul, vedlider och utetupp. Alla uthusen var "klinkbyggda" och från början målade med spillolja. Som humoristisk kommentar kan nämnas, att när familjen den första tiden kom ut till ett veckoslut och i samlad tropp skulle inviga den nya tuppen, visade det sig att den redan var invigd. Troligen hade någon förbipasserande seglare tagit tillfället i akt.
En bastu var planerad av både far och son, först mellan bergen invid hamnplatsen och senare på södra sidan av tomten, litet högre uppe i backen, räknat från den nuvarande bastun. Båtklubben realiserade bastuplanerna ganska snart efter att den blivit ägare till lägenheten.
Våren 1988 lät klubben uppföra en ny större monteringsfärdig stockstuga, som bättre skulle motsvara medlemmarnas behov. Två utsocknes män var anställda för arbetet. Det var då på försommaren, som den sorgliga händelsen i klubbens Innamohistoria inträffade, nämligen att bastun brann ned.
Byggkarlarna hade på kvällen badat bastu i normal ordning och lagt sig att sova för natten. De bodde i den kvarlämnade södra ändan av den gamla stugan, där sovrummen var belägna. Den delen revs först då den nya stugan stod färdig. Avståndet mellan stugplatsen och bastun är som bekant rätt lågt.
En trålare från Innamo var ute och fiskade på natten och råkade köra bakom Kråkholm, när det någon gång mellan kl. 12 och 01 syntes rök från Innamo. Från trålaren gick budet via VHF till Gaudis i byn. Sedan det konstaterats att Pelleborgs bastu brann, alarmerades Nagu frivilliga brandkår. Det dröjde dock naturligtvis en stund innan brandkåren anlände till platsen.
I byn finns en brandspruta och alla bybor som fanns på plats var engagerade i släckningsarbetet. Tyvärr hade elden hunnit få så god fart, att bastun trots gemensamma ansträngningar inte kunde räddas.
Tur i oturen var, att vinden inte bar in mot land, annars kunde följderna ha blivit ödesdigra för ön och byn. Enligt de uppgifter jag fått mig till del, blev det aldrig helt och hållet utrett hur elden kommit lös. Eftersom själva bastudelen av byggnaden ej brunnit ner, antog man att brandorsaken var en oljelampa i bastukammaren.
Ett betydligt trevligare minne är väderkvarnsprojektet, i vilket klubbmedlemmarna var aktivt engagerade.
Klubben beslöt på 1980-talet att restaurera Nedergårds gamla väderkvarn, på Marisberget norr om Strandars,
den enda i sitt slag som fanns kvar i byn. Ritningar fanns i Museiverkets samlingar, eventuellt hade någon ännu gamla fotografier av kvarnen. Husvärden på Gaudis bidrog med traktortransport av virket, eftersom terrängen är mycket svårframkomlig. Det var ett omfattande arbete och kvarnnyckeln överlämnades sedan under högtidliga former där uppe på berget till fru Helmi Pihlhjerta, som representerade det dåförtiden odelade Nedergårds arvingar.
Därefter var det länge tradition att börja klubbens årligen återkommande sommarfest med kvarnkaffe invid kvarnen. Sedan fortsatte festen i klubbhuset. I dessa evenemang deltog ibland även bybor och sommargäster och detta i sin tur ledde i många fall till bestående bekantskap med många klubbmedlemmar.
Dido Björkblad