En mörk höstkväll samlades ett glatt gäng i klubblokalen i Sandfall. Med var flera av PBK-PVK:s grundande medlemmar, Veikko Sysmelin, Hans Lönnroth, Jan Gustafsson och Per Ulriksson med sin hustru Gun-Maj, samt också Ilkka Tuikka som varit med från de allra första metrarna och undertecknad som fungerat som "skrivare".
Kvällens tema var att minnas den nu medelåldriga klubbens första tider. Det är synd, att inte diskussionen bandades så att alla kunde höra den, för man kan inte på inget vis i tryckt form återge det som berättades så levande och roligt som det verkade på plats och ställe. Den vanligaste inledningen på samtalen var att "minns du Veikko", eller "minns du Hans, Janne, Pelle" och så skrattade man igen. Det var en stor glädje att lyssna på de här männen som efter en lång tid åter träffades i dessa tecken.
Initiativet till att grunda PBK-PVK kom från Veikko, som vid den tiden - 1963 - hörde till ortens andra båtklubb liksom även Hans. Veikkos idé var att det i dåtida Pargas köping skulle finnas utrymme för en båtklubb till. Därför kallade han samman likatänkande vänner till det nostalgiska kabinettet i Norma, där vår klubbs första ord yttrades. Klubben var grundad, men ekonomiskt var den till en början barskrapad. Därför hölls de första mötena hemma hos någon av de grundande medlemmarna Hans Cederlöf, Veikko, Hans Lönnroth bl.a.
Från denna blygsamma start men stora iver har allting startat och redan år 1965 blev klubben medlem i Finska Motorbåtsförbundet. Samma år hölls klubbens första sommarfest på Sommarö. Alla medlemmar hade träbåtar, guttaperkan skymtade först fjärran i framtiden. Klubben fick också en egen logo, designad av Åke Järvinen, färgerna Hans Lönnroth, som fick hjälp av Öhrbergs Båtklubb i Stockholm, där Lönnroths familj var på besök.
En viktig del av finansieringen var arrangerandet av olika fester. Man dansade i föreningshuset och redan från början hade man en riktig dansorkester på festerna. De första festerna ordnades under Tähtinens tid på föreningshusets matsal och man dansade i aulan. Pengarna från inträdesbiljetterna och lotterierna var en viktig del av klubbens ekonomi, lotterivinsterna tiggde man förstås till sig. Jan Gustafsson påpekade, att festerna var ett utmärkt sätt att samla nya medlemmar till klubben, förklara öga mot öga vad klubben sysslar med, vad den erbjuder och vad den förutsätter. En viktig del var dessutom att få träffa bekanta också på andra ställen än bland vågorna eller i hamnarna.
En glädjande detalj i ordnandet av festerna tillkom under Reino Juslins tid, då kvinnorna friades från köks- och övriga arbeten. Kvinnorna fick bara vara - inte lackade naglar i diskvattnet, inte ett skärbräde i händerna - de fick bara vara sig själv, förtjusande kvinnor. Fantastiskt!
Alla av de här männen har haft en alldeles egen båt. Veikkos I och II var roddbåtar. Efter det en knappt sjumeters snipa, som på vägen till Mariehamn bestämde sig för att protestera och den jäkeln tappade propellern till botten. Cederlöf som var med på resan, bogserade den vresiga snipan och Veikko med kumpaner till Mariehamn.
Jannes första båt var en rutten träbåt i furu med platt akterspegel. Men med den kuskade man i alla fall gäng till Attu, där många av Jannes vänner hade sina sommarställen. I något skede svek Jannes (eller Maj-Lis) nerver och så började man bygga sig en ny båt. Byggandet pågick i Attu, dit Janne skidade ca 20 km över isen med de viktigaste materialen på axlarna. Skulle det vara på sin plats att lyfta på hatten?
Pelles första båt var nästan ett fartyg, 8,5 m lång. Ilkkas första var en vindrutebåt i mahogny, med en 14 hästkrafters aktersnurra. Följande var också den i mahogny, med 60 hk. Under den båtens tid byggdes Innamos bastu och Ilkka fungerade som snabb förare.
Sedan de tiderna har männen fått lite ålder till. Båtarna har bytts ut flera gånger om, men alla är fortfarande "sjömän".
Vi mindes med saknad tiderna då man turvis med GK gästade varandra. Det var tider med lekfulla tävlingar, kaffebjudningar, trevligt umgänge och förstås dans.
Den allmänna åsikten var att klubben gått avsevärt framåt. Det har gjorts massor av talkoarbete, fast enligt männen kunde det t.o.m. göras ännu mer, eftersom talkoandan och samförståndet är livsviktigt för förening som förening. Sådant här diskuterade vi alltså över en kaffekopp, och vi hade alla så trevligt.
a-ls
Bilder: Hans Lönnroths arkiv