| Tid: | 9.12.1963 |
| Plats: | Hotell Normas kabinett, Pargas |
| Ärende: | Att grunda en båtklubb för Pargasbor intresserade av motorbåtar och föreningsverksamhet. |
| Närvarande: | Alfons Selenius, Hans Lönnroth, Armas Virta, Verner Österman, Veikko Sysmelin, Reijo Virta, Bertel Palkén, Henry Cederlöf, Jan Gustafsson, Atle Gustafsson, Lars Söderholm, Hugo Karlsson, Albert Henriksson, Erik Gustafsson, Leif Mattson, Per Ulriksson, Fredrik Henriksson, Einar Henriksson, Nils Westerlund, Gilbert Walfridsson, Elis Lönnroth, Åke Järvinen. |
På ovanstående datum och på initiativ av dessa herremän hade man grundat Pargas Båtklubb rf. - Paraisten Venekerho ry. Till ordförande (kommodor) valdes Alfons Selenius och till styrelsen Hans Lönnroth, Armas Virta, Veikko Sysmelin, Åke Järvinen, Erkki Gustavsson samt Albert Henriksson.
Klubbverksamheten började genast med full fart: Våren 1964 anslöt sig klubben till Finlands motorbåtsförbund och fick egna regler och egen flagga.
År 1965 hyrde man Norrby gamla folkskola till klubblokal. Man hyrde också en "båtplan" av Pargas köping nere vid sundstranden, som man med talkokrafter iståndsatte för att passa för ändamålet, dvs. som båtupptagnings och -förvaringsplats. Man fick också egna ärm- och blusmärken.
Klubben fick ny kommodor 1966, till ny valdes Veikko Sysmelin. Till klubben skaffades en båtvagn (trailer) och man hyrde en liten ö söder om Kuggö i rekreationssyfte.
1968 valdes Aaro Tähtinen till kommodor. Klubben ordnade sin första skepparfest och det första båtskjulet vid sundet blev färdigt, med talkokraft förstås.
1969 startades juniorverksamheten med att bygga en Kotka-jolle under ledning av Hans Lönnroth. Festkommitteen fick sina första kvinnliga medlemmar och man skaffade vinsch-utrustning till båtplanen.
Till ny kommodor valdes 1972 Reino Juslin. Skjul nr 2 blev färdigt vid sundstranden och klubblokalen med tillhörande kärl, kastruller, spis mm fick man som donation. Klubben skaffade en skrivmaskin för att underlätta sekreterarens arbete.
Tio år tidigare hade vi de visa männen i Normas kabinett. Vid tiden för klubbens tionde verksamhetsår hade den fortfarande visa män, men dessutom en vinterförvaringsplats, två båtskjul, en klubblokal, livlig juniorverksamhet, tävlingsverksamhet mm. Medlemsantalet hade ökat från ursprungliga 22 till 260 medlemmar. Reino Juslin var fortfarande i klubbens ledning.
Klubben skaffade ett sommarställe på Innamo, Pelleborg. Affären innehöll en mysig stuga, ett vedskjul, branta strandklippor och en fin blåbärsskog.
År 1978 byggdes det en bastu på Innamo. Första baden kastades 12.8.1978.
Till klubbens kommodor valdes Jan-Erik Järvinen. Klubbens informationstidning Loggen-Loki utkom första gången 11.2.1981.
Den 20-åriga klubben valde Juhani Kodisoja till kommodor, vilket han kom att vara de följande tio åren.
Under hans tid startades juniorverksamheten på nytt med att ordna läger för de unga på Innamo. Under det årtiondet hörde vi också de första "ryktena" om att vi kunde bli tvungna att söka oss en ny vinterförvaringsplats, dvs. vi skulle "sägas upp" från sundstranden.
På vintern började man bygga en egen brygga åt klubben i Snäckviken. Målet var 30 båtplatser. Stadens penningbidrag räckte dock bara till 18 platser. Pålningsarbetena kunde påbörjas efter att brandkåren ett par gånger varit och förstärkt isarna på området kring bryggan så att de för pålningen behövliga maskinerna kunde köra ut på isen - tack för det brandkåren.
Byggandet av pontonerna skedde i samarbete med GK, som samtidigt byggde en motsvarande brygga för eget bruk. Vattendrags-byggare från Åbo yrkeskurscentral gjorde gjutningsarbetena i april. Klubbmedlemmarna hade fullt upp med talkoarbete under våren, bryggans lock spikades och förankringstyngderna placerades ut mm., mm. Därför kunde de första båtarna få en bryggplats redan samma sommar.
Under åren har bryggan sedan förlängts och försetts med en ponton i yttre ändan. Så idag har bryggan plats för jämnt 60 båtar.
Samma år, 1983, fickklubben i uppgift att omorganisera den frivilliga sjöräddningen. Till dragare valdes Pertti Siivonen och den sköttes tillsammans med GK, Pargas Tumlare rf (dykarklubben), Pargas radioamatörer och sportfiskarnas frivilliga medlemmar. Rätt snart blev denna verksamhet organiserad som Pargas Sjöräddare rf.
Innamos "mysiga stuga" Pelleborg konstaterades vara en aning gammalmodig, den hade ju uppnått en ålder av 40 år. Därför rev man gamlingen och byggde en ny stuga med "nycklarna i handen" -principen. Det är ett av få arbeten som inte är gjorda med talkokraft. Byggnadsarbetena förlöpte bra, förutom en liten olycka, bastun brann.
Man byggde en ny bastu under ledning av Keijo Kallio, och en fin bastu blev det också. Under mellantiden badade man i en tältbastu som Ilkka Tuikka planerat och visst fick man goda bad där också.
Vi fick ta del av en sorglig nyhet: vår omtyckta kommodor Juhani Kodisoja togs plötsligt ifrån oss mitt under den vackraste sommaren. Vi minns Juhani som en företagsam, mild men samtidigt stabil förgrundsgestalt för klubben. Vicekommodor Ilkka Varjonen fick så gott som oförberedd stiga i kommodorens stövlar.
Det 30-åriga hyresavtalet med staden höll på att ta slut och från hyresgivarens sida var man inte villig att förlänga det. Trots det hyrde staden senare ut området åt utomortsbor för samma ändamål, som vinterförvaringsplats för båtar. Vi fick i alla fall 4 års frist vid sundstranden eftersom man inte så lätt hittade ett nytt område. Där fick Ilkka Varjonen sitt elddop genast från början. Fyra år av förhandlingar med staden, markägare och olika instanser.
Då antalet segelbåtar ökade i klubben ordnades -94 de alldeles första tävlingarna (LYS) för farkoster som drevs av vinden. Tävlingen var en etappsegling från Airisto till Innamo. Tre båtar vågade ta del i den första tävlingen. Därefter blev tävlingen årligen återkommande och deltagarantalet har ökat från år till år. Etappen har vanligen varit densamma, Airisto - Innamo. Tävlingens grundidé är att tävla tillsammans med familjen och med glimten i ögat, inte så, att skepparen får ta fram nervpillerburken då medtävlarens för börjar närma sig.
En motsvarande tävling (MYS) för motorbåtsförare har oftast genomförts närmare hösten i samband med månskensfesten på sträckan Snäckvik - Innamo, där man till att börja med löst olika problem i nattens mörker. Tävlingen har fortsatt följande dag på Innamo med olika knepiga men också lekfulla uppgifter. Också det med glimten i ögat.
Äntligen fick man napp vad gäller vinterförvaringsplatsen. Man erbjöd oss en plats i Sandfall, ett gammalt tegelbruk och därtill hörande områden. Eftersom det inte fanns några direkta alternativ, så skrev man under hyresavtalet. Det fanns förstås många som ställde sig skeptiska till platsen; den var för långt borta (borta från vad?), det skulle bli lätt att göra skadegörelse pga. den avsides placeringen, mm., mm. Största orosmomentet för undertecknad var själva byggnaden. Fasansfullt, vilken mängd skrot och skräp där fanns. Taket läckte, fönstren var sönderslagna, alltså fullständig förstörelse. Var det så att man tog en för stor bit att bita i?
Tursamt nog så var största delen av vårt gäng sådana människor, att de såg möjligheterna med platsen. De såg redan i början det, som vi andra ser idag.
Alltså var det bara att ta itu med arbetet. Talkoarbetena påbörjades påsken -98. Till först byggdes det en väg för byborna, eftersom den gamla vägen delvis blev under båtplanen. När vägen var färdig, byggdes en sjösättningsplats och de större båtarnas område inhägnades. Redan på hösten -98 fick de första båtarna ett vinterhem i Sandfall. Inte en så illa bedrift, under en vår och höst. Sommartiden var lugnare, då var man ute och åkte båt.
När båtarna var upptagna på hösten, så startade städningen av byggnaden och klubblokalens byggnadsarbeten. I december -99 firade man redan lillajulsfest i "egen stuga" och höll årsmöte i det nya hemmet. Samma vår påbörjades inhägnaden av de mindre båtarnas område bredvid tegelbruket. Området var färdigt på hösten och fick genast ta emot tacksamt många "hyresgäster".
Klubblokalen finslipades hela tiden och redan här måste man nämna vid namn åtminstone några herrar, Ilkka Tuikka, Ilkka Varjonen, Oiva Jokinen, Heikki Söderblom, Hans Sihvonen, Seppo Intonen, Heikki Ekman, Yrjö Kauppila, Pentti Saarinen, Veli Korhonen, Pertti Kontto, utan att för den skull glömma alla de andra.
De här männen så gott som bodde i Sandfall. Ilkkas Pirkko sade en gång att man borde skaffa en heteka och vända posten dit, så skulle Ilkka inte behöva köra fram och tillbaka mellan hemmet och arbetsplatsen. Tur nog så blev det inte så, utan alla männen körde på kvällarna hem till familjerna och på morgnarna åter till Sandfall. Därför har vi nu ett trivsamt klubbutrymme, väl fungerande kök, mattor på golvet, tavlor på väggarna, hyllor, soffor, rinnande vatten, kylskåp, diskmaskin, kaffekokare mm., mm., och allting som donationer. Tack för det till klubbmedlemmarna!
Till klubben skaffades en begagnad traktor, som visat sig vara oumbärlig vid bl.a. upptagning och sjösättning av mindre båtar, snöarbeten osv.
År 2000 började man bygga en bastuavdelning i Sandfall. Den blev färdig år 2002, då man kunde kasta de första baden i november. Efter bastubadandet kan man svalka sig i ett fint omklädningsrum, och om nöden blir stor finns det en WC längs vägen. För att inte byggandet skall ta slut är det tänkt att man skall bygga en liten utomhusplats bredvid bastun, där man kan avnjuta bastudrycker och -mat i friska luften. På hösten 2000 reparerade man också tegelbrukets tak ovanför klubblokalen. Resten av taket väntar ännu på reparation.
Från början av år 2002 valdes Oiva Jokinen till kommodor. Ilkka Varjonen, som skött uppdraget i 8 år, dragit Sandfall-projektet och varit värd för klubbens 30-årsfest, ville ha lite nytt blod i klubbens ledning. Tack Ilkka, du har gjort ett karla-arbete. Härifrån är det bra för Oiva att fortsätta.
På våren 2003 inlöstes tegelbruket till båtklubben för en skälig summa. Tomtens hyreskontrakt är 30-årigt, dvs. fram till 2028. Allt som allt kan sägas att vi har en fin vinterförvaringsplats med tillhörande klubb- och bastuutrymmen. Ett stort tack till alla som slitit för det!
Jubileumsåret till ära ordnades det på våren i Sandfall en "Hela familjens sjödag", då ca 150 personer var och bekantade sig med klubbens verksamhet.
Under det gångna årtiondet öppnade båtklubben också egna internet-sidor 1998, som fixades av Kurt Lundqvist och Veli-Veikko Niskanen. Sidorna fick genast sin förtjänta uppmäksamhet, då tidningen Vene placerade dem bland med de tre främsta båtsport-sidorna i Finland. Nätadressen finns på Loggens bakpärm, så det är bara att ta en titt. Där finns en hel del fotografier och de bästa berättelserna ur Loggen med början från 1984.
Då man under vintrarna knogade och slet i Sandfall, så gjorde man det under somrarna på Innamo. Under de senaste åren har stranden muddrats, bryggan fåt el, de branta klipporna till stugan har fått trappsteg, liksom bastustigen, även de belysta. Den gamla boden på gården har rivits, man har byggt ny WC-vedbod, byggt grilltak, borrbrunn,
gamla jollar har reparerats och seglen förnyats.
Ännu skall det byggas ett båtskjul för jollarna och bastuveden vid bastustranden. Alla byggnaderna har fått ny målyta våren 2002. Det har alltså funnits något att göra för "arbetsmyrorna" också på den fronten. Om den väldiga talko- och gruppandan fattades, skulle Innamo inte vara det paradis det är idag.
Besiktningsverksamheten har varit aktiv allt sedan klubben grundades. Nya besiktningsmän skolas hela tiden då de "gamla" lämnar sina uppgifter. Varje aktiv båtförare förstår säkert, att då båten är besiktningsutrustad och man även kan använda utrustningen, skapar det en trygghetskänsla inte bara för båtföraren själv, utan också hos alla andra till sjöss. Den minskade risken syns också i att försäkringsbolagen ger rabatt på försäkringsavgiften för besiktigade båtar. Såväl användningsrätten av klubbens akterflagg, som bryggplats i klubbens brygga förutsätter att båten är besiktigad i PBK.
Utfärdsverksamheten hör också som en viktig del till seglingssäsongens program. I slutet av maj eller början av juni ordnas det en veckoslutlång vårutfärd i Pargas närvatten. I juli styr man under en veckolång utfärd kursen till lite avlägsnare platser, mot t.ex. Ålands eller Nystads vatten, Hangö, Sverige eller Estland. På hösten är det åter dags för en kortare höstutfärd i närvattnen, och under septembers fullmåne är man på månskensseglats.
Klubben sover inte vintersömn. Under vintern görs det talkoarbeten, teorikunskaperna tränas i vinternavigationstävlingen och man ordnar olika temakvällar i klubblokalen. Och kan man tänka sig, på vintern kan även de som inte har egen båt komma och "segla" i gott sällskap då klubben gör sin traditionella båtresa till Stockholm och tillbaka.
Som en viktig del av klubbens föreningsverksamhet finns också vår- och höstmötena, där man fastställer klubbens kommande program. På årsmötet granskas kontona och balanserna, samt val av medlemmar till de olika kommittéerna och styrelsen.
Som ni märker så fungerar klubben året runt, så kom aktivt med bara, alla medlemmar.
I båtklubben finns i dag 325 medlemmar, och 129 besiktigade båtar, varav 26 segelbåtar.
Så här har alltså fyra årtionden förflutit i Pargas båtklubb. Om tio år finns det säkert åter nyheter att berätta, antagligen bygger vi åter något, i alla fall finns det något projekt på gång. Till dess skall vi fortsättningsvis hålla liv i den väldiga talkoandan och fortsätta med gott samarbete. Tack vare det är vi idag det vi är, en liten men absolut inte obetydlig båtklubb. Vi syns åter i dessa tecken år 2013!
a-ls
De äldsta bilderna är ur Hans Lönnroths arkiv
