Då jag på fredagskvällen stod på bryggan på Innamo med Mirka och Valtteri, såg det ännu ut som om vi skulle få fara på sommarutfärd på tremanhand. Så illa blev det i alla fall inte, utan vi fick i stället alla tiders rekord i deltagarantal. Som mest var vi elva båtlag.
På lördag morgon startade Amarillo, Helena II, Linda och Mama Mia. På morgonens skepparmöte beslöt vi att avvika från den ursprungliga planen och besöka Jungfruskär, som nu är öppet för allmänheten sedan militären lämnat ön. Den ägs nu av Jord- och skogsbruksministeriet som har för avsikt att utveckla stället till någonting i stil med Katanpää - ett rekreationsställe för sjöfarare.
Våra planer fick emellertid en oväntad vändning. Ungefär en sjömil före Jungfruskär ringde Pertti Kontto och berättade att då de försökte lägga till vid bryggan på Jungfruskär, var det en synnerligen upphetsad man som - tydligen på gränsen till en hjärtinfarkt - skrek, att han lossar förtöjningarna på stubinen om någon lägger till här. Vi beslöt att rädda mannens liv och fortsätta till Husö. Episoden kommer dock säkert inte att stanna vid det här, utan mannens rätt att hindra folk från att stiga iland kommer nog att utredas.
Resten av Skiftet klarades av med en fart på sex-sju knop och alla utom vi anlände till Husö på eftermiddagen, till en hamn som var så gott som tom. På kvällssidan dök ännu Anja och Heli II upp och det hade hunnit bli söndag innan Aino och Mattina kom fram.
På söndagen anlade vi en F1-studio på öns högsta berg med aggregat och stolpantenner, i båten gick det inte att se på TV. Då Kimi avbröt glesnade publiken betydligt, men vi fick i alla fall visa de tyska båtturisterna vilka som kan köra bil bara de får den att hålla ihop.
Följande dag tog vi en promenad och bekantade oss med Husö, som visade sig från sin bästa sida med solsken och vackert sommarväder. Ön är ett naturligt rastställe då man tagit sig över Skiftet, och den vackra naturen får en att undra över varför båtfolket inte gjort ön till ett av sina stamställen. Det är väl hamnvärden med sin kalla dusch och stängda restaurang som förtjänar det största "tacket" för detta. På morgonen började vi fundera över vilken av hamnarna vi skulle ha som mål på Kökaretappen. Bryggparlamentet röstade för Hellsö. I det här skedet hade vi redan bland skepparna bestämt oss för att utsträcka färden till Mariehamn, så att vi skulle få proviantera.
Efter ankomsten till Hellsö beslöt eskadern att sjöresans mödor förtjänade att belönas utanför det egna pentryt. Personalen på Havspaviljongen fick ihop en imponerande rad med bord och serveringen förtjänar ett stort beröm. Alla var nöjda med smakupplevelsen och en turist ser inte på priserna; mjölkorv hinner man nog steka vid följande strandhugg.
På måndagen utökades eskadern ännu med Angelita och Kauppinens och på kvällen beslöts att vi följande dag skulle besöka den "grevliga" ön Källskär. Taxibåtens förare berättade för oss om friherre Åkerhjelms storslagna projekt och om hans konstnärsvänners vistelse på ön. Nu ägs ön av Ålands landskapsstyrelse och utöver turismen erbjuder den konstnärer möjlighet att arbeta en tid i den säregna miljön. Mycket blev ännu osett på Kökar, men vi bestämde oss i alla fall för att fortsätta mot Mariehamn.
I Mariehamn träffade vi flera klubbmedlemmar, Charlotte och Laines samt Crystal med Rasikannas' seniorer ombord. Vädrets makter var inte på vår sida under Ålandsvistelsen. Vinden tilltog redan samma kväll vi anlände och under "provianteringsturen" följande dag blåste det redan så hårt att många hade svårt att njuta av maten på färjan. Utfärden blev i alla fall av och sedan var det dags att börja tänka på återfärden.
Efter Lemströms kanal hade vi bra med vind i seglen, men från Lumparn till Delet fick vi förlita oss på "plåtgenuan". I den varma kvällssolens sken kom vi fram till Hästholmen som ligger väster om Kumlinge. I den vackra viken ordnade besättningarna från Aino och Helena en provsmakningstävling. De flesta av oss visste nog att vi drack öl, men få av oss klarade av en exaktare bestämning än så. Veli Korhonen kände igen tre märken av sju och de andra klarade ännu färre. Som avslutning på kvällen gick vi ännu till andra sidan udden för att se då solen sjönk ner i havet. Det var en ståtlig syn, fast någon hade lagt en holme i vägen.
På lördagsmorgonen tog vi farväl av en del av gänget och beslöt att var och en kan välja sin egen rutt hem. En del av oss gjorde i alla fall som vi brukar och stannade på Innamo för att tvätta av oss resdammet. Och nog var det skönt att vara hemma i egen bastu igen
MS