Visst drivor höga som skyn vi ha och våren, våren är inne. Ännu får vi vänta på talgoxarnas ti-ti-ty och marskatternas jamanade (artikeln är skriven 15.3.2004). Men det finns ändå en grupp som kvittrar av glädje och det är båtägarna som styr kosan mot sina farkoster och sätter i gång med att planera vårens arbeten. Och kanske t.o.m. förverkligar dem. Sedan är det bara att vända stäven ut mot havet.
Sä här tänker också Kirsti och Hannu Lehtiö, våra "gäster" för denna gång. Hannu anslöt sig till Båtklubben från början av 2002 och Kirsti kom med i år. Hannu valdes in i klubbens styrelsens på årsmötet i december och han ansvarar också för klubbens miljöfrågor.
Kirsti är hemma från Forssa och säger sjäv att hon är av den långsamma typen som inte gör mycket väsen av sig. Det visade sig senare att hennes egen bedömning var rätt anspråkslös.
Hannu kommer från grannstaden Åbo. På 50-talet byggde hans föräldrar en stuga i Gustavs, så man kan säga att han insupit havsluften med modersmjölken. Längre tillbaka i historien hittar vi Hannus farfar, vars släkt kommer från Rymättylä. Farfar var också "sjöfarare" och en gång under en seglats från Airisto blåste det upp till storm och Hannus farfar var den enda som kom undan med livet i behåll.
Hannus första "båt" var en gammal eka med gaffelrigg. Farfar donerade en presenning till segel och kölen byggdes av trä. I projektet deltog Hannus 12-åriga kompis och tillsammans kände de sig minst som två Martin Saarikangas.
De påhittiga pojkarna, som också sysslade med all slags idrott, märkte genast att båten kunde vara till nytta. Snabbt hissade de segel och hämtade sågspån från grannholmen till underlag för både längd- och höjdhopp. Någonstans skall vi alla börja. Alla barn växer till sig, så också Hannu, som fick bli gast på sin kusins båt. Och sedan var han helt såld! Sjöliv blev hans stora intresse.
Forssaflickan Kirsti hade också bekantat sig med sjön, bl.a. genom att simma under Kuusisto bro och hon hade också rott kyrkbåt. Då de två träffades i arbetets tecken innan de ens fyllt tjugo, sade det bara pling och det plinget ljuder ännu.
Det första gemensamma hemmet fanns i Åbo, men båda längtade ut till landet, och så flyttade de till St. Karins.
Vid flyttningen hade familjen förutom de två pojkarna också sin första båt, en snipa som hette Mathilda. Hannu som är en aktiv person grundade en båtklubb i St. Karins, KaaVe eller Kaarinan Venelijät.
Mathilda var byggd i Borgå i början av 50-talet. Den togs isär i sina enkla beståndsdelar och på Vestergårds vind byggdes den helt och hållet upp på nytt så att den motsvarade familjens önskemål.
I något skede blev det sedan aktuellt att byta båt. Snipan såldes och man köpte en Albatross 26 som hetter Akhir. Också den såldes och i stället köptes en skrovfärdig Seal 28 från Karhula. Igen tog Hannu itu med ett byggnadsprojekt. Båten byggdes i en ståtlig omgivning på själva Jullas gård vid Kirjalasundet och vid sjösättningen fick den namnet Mayora.
Som alla vi i den "äldre generationen" vet, kommer det en tid då ungdomen inte längre nöjer sig med att ta sig fram med 7-8 knops fart. Så gick det också hos familjen Lehtiö. För ungdomen är det viktigt med fart och som kloka föräldrar beslöt de att ändra stil helt och hållet. För pojkarnas skull införskaffades en Finnsport 650 som fick heta Mayora II. Den snabba båten uppskattades dock inte alls av Hannu, inte heller av Kirsti och framför allt inte av skeppshunden Max, som numera sniffar efter förliga vindar på saligare vatten.
Följande inköp blev en Finn Flyer 27 vid namn Patricia. Man hade redan nästan kommit överens om att sluta med båtlivet, eftersom ungdomarna inte var intresserade. Men för två så inbitna båtmänniskor som Kirsti och Hannu gick det inte så där bara. Så man beslöt alltså att göra ännu ett försök, den här gången med segelbåt. Det gillade framför allt Hannu och Max, men också Kirsti, fast hon också tycker om motorbåtar.
Det kom i alla fall en period då man blev tvungen att avstå från båtlivet, inte på grund av ungdomen, utan på grund Hannus jobb. I fem år ägnade han sig helt och hållet åt sitt arbete. Så i stället för båt hade man en husvagn med en hyrd "tomt" på Stormälö. Dit åkte man på veckoslutet och såg med sorg i hjärtat hur båtarna gled förbi på fredagkvällarna på väg ut mot skärgården. På söndag eftermiddag var det sedan dags att börja vänta båtarna hem. Det här är en bekant sysselsättning också för "societetsredaktören" (obs! en benämning som undertecknad beviljats av V-V Niskanen). Också den som inte har någon båt styr nog ohjälpligt sina steg mot stranden då det blir fredag.
I juli 2001 var det slut på pinan. Hannu fick det litet lättare på jobbet och då blev det genast aktuellt med en båt. Nyförvärvet blev motorseglaren Joemarin 34, familjens nuvarande båt. Den heter Tykhe - i den forngrekiska mytologin var hon en ödesgudinna och hennes romerska motsvarighet hette Fortuna. Vi får se vilka öden Tykhe för med sig.
Lehtiös är naturhamnsmänniskor. Det är trevligt att "parkera" båten eller jollen i en egen bergsskreva där man kan sätta upp tältbastun
och ta en tur till skogen för att söka efter bär eller svamp. Pilkar och kastspön hör också till standardutrustningen, naturligtvis endast där det är tillåtet. De skräpar inte ner på stränderna, på vilket följande historia kan vara ett exempel.
Efter fyra veckor på sjön hade de svept in sitt eget skräp och sådant som de hittat på stränderna i stor svart sopsäck.
På endel lägereldsplatser kan man bränna skräp då kvällen är slut. Nu föll det sig inte bättre än att det fanns en deodorantflaska bland skräpet. Då Hannu slängde soppåsen på elden hördes det en smäll, ett visslade och ett plask. Deodoranten flög 30 meter genom luften och elden slockade. Efter det satt den förstummade kaptenen vid brasan och bara ögonvitorna lyste i hans ansikte. Då den yrvakna Kirsti tittade ut för att se vad som hänt, möttes hon av en komisk syn, fast själva händelsen nog var långt ifrån rolig.
Det farligaste incidenten på sjön, som de kunde erinra sig under intervjun, utspelade sig mellan Iniö och Velkua. Regnet stod som spön i backen hela dagen. Mot kvällen hittade man dock en "skyddad" hamn där man ankrade. Klockan 03 på morgonen blåste det upp till storm, ankaret gav efter och båten slog mot klipporna. Allvaret i situationen förstärks av att några båtar samma natt sjönk på Skärgårdshavet. Kirsti och Hannu lyckades komma loss från bryggan och Kirsti gick upp på fördäck för att visa riktningen med strålkastaren. Efter det här avskrevs det sviktande ankaret för gott och det återfanns först i våras på vinden. Det kommer knappast att tas i användning!
Det här om båtliv. Parets övriga hobbyn är dans och sång. I synnerhet Kirsti tycker om finska tangon och hon sjunger gärna med i Bumtsibum på lördagskvällarna.
Hon tycker också om böcker, allt från deckare till biografier, främst finländska. Kirsti samlar också på kokböcker och hon överraskar ibland Hannu med exotiska maträtter.
Lehtiös har nu erfarenhet av två båtklubbar. Det här klubben var det lätt att komma med i, mottagande var vänligt och de fick genast en positiv bild av klubbens verksamheten. Det var som att komma hem. Så man kan inte säga annat än att man är välkommen i Pargas Båtklubb!
als
PS. Fastän båda bekänner sig till naturhamnsmänniskor, konstaterade Kirsti att så här "på gamla dar" (vad då gamla?) är det ganska skönt att komma t.ex. till Innamo. Där får man dansa och sjunga och sedan kan man dra sig tillbaka till sig egen bergskreva och värma tältbastun. Eller meta abborrar! Aaah! Om inte detta är njutning så vet jag inte vad det är!
påstår als
Bilderna är från familjen Lehtiös fotoalbum