Trafikförbindelserna i skärgården på 1940- och 50-talen skiljde sig i många avseenden från dagens förhållanden. Då trafikerade ännu några ångbåtar, Wellamo i norra skärgården, Sandels och Östern i den södra. Wellamo anlöpte Innamo på torsdagar på väg in till Åbo och på lördagar på väg ut från Åbo.
Med början 1946 hade mellan Nagu och Åbo funnits busstrafik i anspråkslös skala. År 1951 grundades bussbolaget Skärgårdsvägen och Nagu fick regelbundna bussförbindelser med Åbo. År 1957 utvidgades förbindelserna till att omfatta även Korpo och 1961 anslöts Houtskär till samma trafikled. Detta var naturligtvis ett stort framsteg, men holmbornas situation var fortfarande inte så lätt. Innamoborna t. ex. hade lång väg till bussvägen och i menförestider var det speciellt svårt att ta sig fram.
Vi som gick i skola på annan ort på 1940 och -50-talen fick vara med om många äventyrliga resor. Till saken hörde ju att jul- och påskloven inföll under de tider på året, då det med stor sannolikhet kunde bli menföre i skärgården.
En nästan legendarisk hemresa till jul var jag med om i december 1945, under mitt enda folkskolår i Risis folkskola i Nagu. Efter en lyckad julfest i skolan förde husvärden på Strandby Storgårds, där jag det året bodde med min mamma, oss till Mjelis. Därifrån begav vi oss iväg med grannhusvärden i hans motorbåt, i dimma och mörker mot Innamo.
Efter en stund visste vi inte var vi befann oss och tog iland på en holme som senare visade sig ligga invid farleden. Vi försökte elda med våta kvistar med petroleum på, men det lyckades givetvis inte. Efter en tids väntan, som kändes otroligt lång, hörde vi rop från Nedergårds Åkernäsbergen på södra sidan av Innamo. Husvärdens syskon var ute för att vägleda oss. Vi körde sedan efter ljudet, stannade emellanåt och lyssnade och fortsatte igen tills vi kände igen ett par Innamoholmar och då var vi redan nästan hemma. Vid tät dimma är det vanligen vindstilla, så man kan inte rätta sig efter vindriktningen.
Det gick någon båt i vintertrafik mellan Åland och Åbo, en långvarig sådan var Aranda. Mellan Nagulandet och Innamo, invid den gamla farleden ligger ön Korvet. Där var vinterstationen belägen. Det var en röd koja med väntstuga och brovaktarbostad. Hos brovakterna kunde vi vänta i timtal, halva dygn och mera, på att turbåten skulle anlända. Någon gång reste vi med isbrytare, av vilka jag speciellt minns Murtaja, och ibland med militärbåt, som transporterade värnpliktiga från Utö till Åbo. En av dem hette Pansio. Annars hade Utöeleverna flera möjligheter än vi övriga att resa eftersom Utö var lotsstation, vilket betydde att lotsarna steg ombord där.
Under en lång skol- och studietid blev det många menföresresor för min egen del, men det är troligen de mest besvärliga som fastnat i minnet. Efter nyår redan blev man orolig inför den förestående resan och kappsäcken stod säkert färdigt packad några dagar för säkerhets skull.
En gång fick jag telefonbud att genast komma till stranden och sen bar det iväg med motorbåt, eftersom det var öppet vatten ännu efter nyår. Vi hade för avsikt att fara till Korpo, men hann inte till någon hamn utan resenärerna blev ombordtagna på Pansio, troligen i farleden ute på havet. Sedan fortsatte resan till Nagu Finby, där fartyget blev liggande på grund av tät dimma. Beväringarna marscherade till Martahemmet på Kyrkbacken och övernattade där. De skolelever som inte hade hem, släkt eller vänner på nära håll på Nagu Storlandet, fick sova i hängmattor ombord. Detta var en upplevelse i och för sig. Alla hade antagligen smörgåsar och annat ätbart med sig, så vi klarade oss bra. När dimman lättat på morgonsidan natten kunde färden fortsätta och vi anlände tidigt på morgonen till Åbo.
En annan gång var det säkert vinterns värsta snöyra på avfärdsdagen efter jullovet. Innamo sund hade så tjock is att sjöbevakningens järnbåt inte kunde ta sig till byhamnen, utan måste stanna bakom Voit. Vi färdades med grannens häst genom skogen och ett tjockt snölager ner till Väster Surampe. Där drogs vi en åt gången på sparkkälke över strandvattnet och sedan gick vi med jämna mellanrum i rad med sakerna på en kälke, också den på behörigt avstånd från oss vandrare. Isen bar oss där, den kortaste vägen över och vi kom lyckligt ombord på båten, där vi torkade oss runt en gaskokplatta. Antagligen fortsatte vi sedan med turbussen från Pärnäs och ingen blev ens sjuk efter den resan. Detta hände långt före mobiltelefonernas tid, så kommunikationen gick från Fagerholm till sjöbevakningens båt och från Fagerholm till telefoncentralen på Innamo, varken centralen eller vi kunde kontakta båten direkt.
Ett jullov blev det 20 grader kallt och frös is redan före jul, vilket är rätt ovanligt i våra trakter. Sedan slog det om till blida och snöade på den tunna isen. Det hade kommit bud hemifrån att jag skulle resa ut till Nagu Kyrkbacken, där jag sedan tillbringade tre dagar hos goda vänner och bl. a. var med om att putsa husvärdens silverpokaler till jul.
Den återstående biten av hemresan var in i det sista höljd i dunkel. Men vi var slutligen flera jullovsfirande ungdomar på väg hem, så vi fick besked om att samlas i Mjelis, dit jag färdades med hästskjuts. Två grannar med barn i gruppen, hade prövat ut rutten och vi gick tillbaka samma väg, med jämna mellanrum i ledet. En av de yngre flickorna ställde sig på sidan en bit ifrån och hoppade jämfota. Då såg jag hur isen gungade och funderade nog hur gångmarschen skulle sluta. Men vi hade vana och skickliga ledare och höstisen är rätt seg, så vi kom hem välbehållna. Om jag minns rätt kom vi iland på södra sidan av Innamo, där min mamma hade stått och ängsligt bevakat vår dramatiska vandring.
En gång minns jag att vi rodde genom blåis över hela fjärden, en annan gång gick vi över bergen från Toras till Mjelis och bar våra kappsäckar med oss, sov över natten hos bekanta och reste tidigt följande morgon, först med hästskjuts och sedan troligen med buss till Åbo.
En gång kom jag från Röödilä i Rimito över isen med hästskjuts med Kronomaahusvärden, som var på väg hem från en fiskförsäljningsresa, och sov på Kronomaa över natten. Följande dag kom grannen efter mig med häst. Hästen hade bråttom hem och i första nedförsbacken tog en av styttingarna i en sten och hela långlådan stjälpte. Där låg vi under den och skrattade, men hem kom vi också den gången.
Det hände sig även att båtmotorerna strejkade och en gång var det 10 grader kallt och trålbåten drev för nära en holmstrand och blev stående på bottnen, men när motorn startade på nytt kom vi lös med maskinkraft och kunde fortsätta hem. En gång var det så mörkt när vi kom till Mjelis att vi fick bud att stanna där över natten. Vår värd värmde hela huset och lagade mat åt oss och vi hade hur bra som helst och kunde fortsätta följande dag. Någon av oss blev förkyld, men vi hann bli bra innan vi igen skulle resa bort efter jul.
Efter ett påsklov minns jag att vi färdades på den sista isen på sparkkälke över Nagufjärden. Vi var tillsagda att ha god fart och inte stanna i onödan. Efter ett annat påsklov blev vi ilandsatta på en strand på Storlandssidan och fick gå och bära våra saker över en skog innan vi kom till bebyggelse. Då undrade grannhusvärden varför vi alltid hade tunga böcker med oss över loven, eftersom han inte hade märkt att vi skulle ha läst i dem ändå.
Här ovan har jag ur minnet försökt återge några av alla mångskiftande resor jag varit med om under mina skol- och studieår. Som väl är har följande generation haft det lättare att genomföra sina skolresor bl. a. på grund av förbindelsebåtstrafiken.
Dido Björkblad