Det har enligt uppgifter i min släkt på mors sida, berättats många historier om släktens stamfar Johan Erson, Grån kallad. Med tiden och med varje generation som försvunnit, är det troligt att en del fallit i glömska. Lyckligtvis hade jag möjlighet att intervjua min mors kusin under 1970-talet och med hjälp av bandspelare dokumentera det han hade i minnet.
Av allt att döma har denna Grån varit något av en djärv äventyrare och idealist samtidigt. Han har sannolikt opererat under Stora nordiska kriget, i Finland kallat Stora ofreden åren 1700 - 1721 och under Lilla ofreden 1742 - 1743. Han lär ha gått svenskarnas ärenden, bl.a. genom att bistå dem med lotsning i skärgårdsvattnen, och därför varit efterspanad och hotad av ryssarna.
Enligt den muntliga traditionen existerar det berättelser om tre olika försök att ta Grån till fånga och fängsla honom. Första gången fördes han med båt till Röölä. Där fanns också någon efterspanad, som kallades Röölä-gubben. Medan denne skulle avhämtas, lämnades en vakt kvar på landgången och han började i godan ro putsa sin bössa. Grån som var gammal skärgårdsskytt var intresserad av den här proceduren, men rätt som det var skuffade han vakten med bössa och allt i sjön och började springa längs stranden.
Han hade en faster eller moster som bodde i en koja i närheten, men hon vågade ej låna honom båt för då skulle hon själv ha varit illa ute. Hon visste att det fanns en gammal eka uppdragen i närheten och bad honom ta den. Den läckte förfärligt och det fanns inget öskar, kanske han öste med sin hatt. I varje fall lär han ha kommit roende fram till Tårr-Kalsår (Torr-Kalsor). Där lämnade han ekan och tog sig i fortsättningen simmande fram mellan holmarna, tills han kom till Suurampe-uddan (Suurampe-udden) på Innamo. Han satte sig på berget att vila och då såg han hur Tårr-Kalsår brann. Holmen hade antänts eftersom ekan hittades där.
Andra gången Grån fördes bort gick färden enligt berättelsen förbi holmen Paokot, som hör till Innamo. Där finns grynnor på sina håll, så det fordrades lokalkännedom och han stod därför själv till rors. Han seglade någonstans mycket nära land och detta påpekades också. Han förklarade då att där var tillräckligt djupt vatten och rätt som det var vände han rodret så att båten började segla utåt, hoppade själv iland och började springa längs stranden. Vid den sydvästra udden på Paokot finns det stenar rätt långt ute från stranden. Han tog sig dit och låg med huvudet ovanför vattnet i skydd av stenarna.
Holmen genomletades med hundar, men avståndet till stenarna var för långt, för att de skulle få upp vittring. Stenarna kallas ännu i dag Grååns steinana (Gråns stenar). Så han räddade sig igen undan fienden och simmade troligen även denna gång över till hemön Innamo.
Tredje gången lydde ordern att Grån skulle hängas i egen port. Han gick över till granngården Mars för att ta farväl och husvärden lär ha frågat om han vågade ta en sup. Han tackade ja och gick sen hem för att säga adjö där. Han hade ett svärd ovanför dörren och blixtsnabbt ryckte han det åt sig och hotade de ryska militärerna med detta. Så sprang han iväg och det sista man såg av honom var att han svängde med svärdet på Lillååkärsbärge (Lillåkersberget mellan Gaudis och Storgårds lillstugor). Ingen vågade skjuta honom heller eftersom befallningen var en annan. Han lär sedan ha tagit sig över till Sverige och stannat där i väntan på lugnare tider och återvänt först efter några år.
Ytterligare har det berättats om Grååns groopana (Gråns gropar). En skall finnas i Vestär Suurampe (Väster Suurampe) och har möjligen varit en gammal kolmila. Den andra platsen finns på gränsen mellan Gaudis och Storgårds Ööstärskoogana (Österskogarna) invid Rååtallslide (Råtallsledet). Grån skulle ha kört kopparplåtar (pengar av koppar) med dyngsläde till Ööstärskoogin (Österskogen), grävt ner dem där och haft med sig en tjänarinna som vittne. Min sagesman sade att varken han eller hans far hade trott på denna historia och den verkar onekligen för otrolig för att vara sann.
Den här och de övriga historierna är dock värda för efterkommande generationer att bevaras i minnet som en ovärderlig skatt för just vad de är - fantastiska historier.
Dido Björkblad