Vår serie om de ledande gestalterna i Båtklubben fortsätter och nu står Hans Sihvonen i tur. Honom träffar vi alla i Sandfall, där han fungerar som hamnkapten och värd.
Hans är en tvättäkta pargasbo, men eftersom han är född på ÅUCS, fick han enligt den tidens sed Åbo som födelseort. Så i hans personbevis står det än i denna dag Turku-Åbo.
Hans familj, liksom så många andra, fick sin utkomst av "boulage", också kallat Partek. Man bodde och lekte i bolagets knutar och det var aldrig brist på lekkamrater. Den lilla pojkens dröm var att bli traktorförare då han blir stor. Bolagets traktorer kunde ses överallt och traktorförarna blev hans hjältar. Det var fint att se hur de fick de stora maskinerna att lyda och göra just precis vad föraren ville. (Det räckte ganska länge, men nu har han fått förverkliga sin dröm i Sandfall).
Då man bor på en ort som är omgiven av vatten är det naturligt att också "traktorförare" tillbringar sina somrar med att plaska i vattnet. Plaskandet utvecklades så småningom till en hobby och sedermera också till tävlingssimning som resulterade i många pokaler och medaljer. Det fanns bra förutsättningar för att utöva simning. I Djupviken fanns på den tiden en riktig simstadion, med banor, hopptorn och åskådarläktare. På simstadions plats finns idag en brygga där brandbåten och några andra båtar ligger. Under vattnet ligger en sjunken fritidsbåt; så förrändras med tiden användningen av våra stränder.
Simmaren växte upp och det blev aktuellt att gå i skriftskola och därmed också träda in i arbetslivet. Den första arbetsplatsen var som springpojke för den lokala begravningsbyrån. Där stannade han i tre år, men sedan fick han lust att försöka sig på riktigt affärsliv. Alltså sökte han och fick också arbete i Fagerlunds butik.
Till arbetsuppgifterna hörde försäljning, varutransporter samt bränsleförsäljning till båtarna. Bredvid stora bron fanns en "bensinstation", dit lokala båtförare, skärgårdsbor och fritidsbåtar kom för att tanka. Det var en trevlig omväxling att lyssna på skärgårdsgubbarnas historier, medan bränslet rann ner i tanken. Ibland kom det så fina fritidsbåtar, att inte ens bensinpojken fick gå ombord med skorna på. Med tanke på kommande tider spelar den lilla bensinstation en viktig roll i Hans liv. Det var där han fick sina första kontakter med båtar och båtmänniskor, men tankarna på havet fick bli vilande i bakhuvudet eftersom plikterna kallade mot annat håll.
Försvarsmakten kallade den unge mannen, först till Russarö och sedan till Jussarö, som efterlämnade ett outplånligt minne. Det var inte munkarna i kantinen, inte torsdagens ärtsoppa och plättar, inte pimsning eller övrig kommendering utan något helt annat. I samma byggnad som försvarsmakten fanns nämligen en sjöbevakningsstation, där pojkarna fungerade som övervakare. Det var en så intressant sysselsättning, att det skulle man kunna göra "när man blir stor", tyckte Hans.
Piggarna på kammen blev allt förre, snart var armétiden över och det var dags att börja jobba. Det blev Fagerlunds butik igen, i alla fall för en tid. Efter det blev det metallarbeten på Navire och på samma gång en ansökan om att bli antagen till svetsningskurs. Navire var en av de största arbetsgivarna i Pargas och framställde bl.a. lastluckor till fartyg, så på ett ganska långsökt sätt var ju havet med i bilden här också. Det var år 1971 på hösten som det kom ett samtal, att nu skulle det finnas en ledig plats som sjöbevakare. Karriären som metallarbetare blev kort, för redan på nyårsdagen 1972 reste Hans via Nådendal till Mariehamn och därifrån vidare till till sin första stationeringsort, Kumlinge. Drömjobbet som sjöbevakare hade inletts.
På Kumlingestationen arbetade 4-5 man och en köksa. Dagen omfattade minst sex timmars patrullering på havet. Patrullbåtens utrustning bestod på den tiden av sjökort, kompass, klocka, radar och VHF-radiotelefon; det fick man lov att klara sig med. Fritiden gick åt till att läsa, fiska och göra små hobbyarbeten, till "bekvämligheterna" hörde nämligen också en liten verkstad med allehanda verktyg. Från den tiden kommer väl Hans intresse för att göra saker med händerna; trä är ett behagligt material.
Fisket hade också en nyttofunktion, eftersom man åt fisk nästan dagligen. Det kom så mycket fisk, att man ibland frågade köksan vilken sorts fisk man skulle hämta idag. Då hon var ledig stod männen själva i tur och ordning för matlagning och övriga köksbestyr. Det var inget större problem, i alla tider har ju män varit bra kockar.
Som sjöbevakare jobbade man i perioder på åtta dagar, utan avbrott för vare sig jul eller midsommar. Efter åtta arbetsdagar var man ledig i fyra dagar, varav två gick åt till resan, så för familj och avkoppling återstod det sedan bara två. Idag skulle detta nog inte fungera. Från Kumlinge blev det förflyttning till Saltvik, fortfarande på åländska vatten. Arbetet var detsamma, men arbetsturerna blev mänskligare; det var en vecka jobb och en vecka ledigt.
Tiden i Saltvik blev till drygt tio år. Sedan, efter många kurser och utbildningar, blev det "landstigning" till staben i Åbo med normala kontorstider. Det tog litet tid att vänja sig vid skrivbordsjobb och en ny arbetsrytm, det kändes som om man hade massor av fritid och veckoslut hela tiden. Snart jämnades rytmen ut och det kändes trevligt att komma hem efter jobbet i stället för att som tidigare komma från havet "hem" till stationen. En trevlig omväxling innebar också tolkuppdragen på Åland, Hans behärskar ju båda de inhemska språken. På staben hann det sedan gå nästan 20 år, innan det blev dags för en välförtjänt pensionering.
Den egentliga "båtsäsongen" inleddes någongång i början av 1970-talet med en liten självbyggd aktersnurrebåt; vid samma tid anslöt sig Hans också till båtklubben. Han blev med detsamma så biten av båtflugen att han genast ville ha något större, en riktig långfärdsbåt. En sådan hittades också; en 6 meter lång, plastad Meriläinen av trä med en toppfart på 6 knop. Den uppfyllde i alla fall de ställda kraven, man kunde bo och övernatta i den.
Efter att tuffat omkring med familjen en tid i skärgården, började framför allt familjens överhuvud att snegla efter litet snabbare båtar. Eftersom arbetet inte lämnade så mycket tid över för båtliv, skulle en snabbare båt göra att man på kortare tid skulle nå nya fina utfärdsmål. I början av 1980-talet införskaffades alltså en snabbare båt. Med den susade man från plats till plats, men det kändes inte heller rätt. Ganska snabbt märkte Hans att han hade alldeles tillräckligt med fart i sitt arbete och de stigande bränslekostnaderna började också bli kännbara. Det var alltså bara att börja söka efter en ny båt igen, vi skrev nu år 1986.
Den här gången behövde man inte gå över ån efter vatten, utan en lämplig båt hittades på nära håll, i grannklubben. Enligt kaptenen själv var den inte mycket mera än ett båtkadaver, men ett vackert sådant. En tväraktrad Meriläinen av trä, 8,40 m lång, 2,85 m bred och vitmålad. Den läckte som ett såll, regnvattnet kom in genom taket och hela hyttkonstruktionen gungande oroväckande vid litet hårdare vind.
Men Hans såg de möjligheter som den kunde erbjuda en händig man och så bytte "kadavret" ägare. Samtidigt var det andra trevliga tillökningar på gång i familjen, Sams lillebror Alex föddes. Kaptenens fritidssysselsättningar var alltså garanterade; blöjbyte och båtrenovering.
Båten döptes till Albina, en åsnebrygga från albino, eftersom båten var vit. Senare fick den också ett efternamn, Salada. Så den skönhet som uppstått efter fruktansvärt många arbetstimmar bär idag det stolta namnet Albina Salada. Borta är läckande tak och gungande hytter och kaptenen är mycket nöjd med sin farkost. På frågan om han någongång funderat på att byta till en "guttaperkabåt", svarar träbåtsentusiasten nekande både när det gäller nutid och framtid.
För att den här artikeln inte bara skall räkna upp fakta, behöver den också en liten gnutta romantik. Efter några år som "singel", märkte Hans att det är bättre att vara två än en. Också vännerna hade märkt detsamma och det var nog både vännerna och ödet som hade sitt finger med i spelet på den lokala uteterassen år 1994. Efter det räckte det inte länge förrän man allt som oftast kunde se en blond dam slinka ombord på Albina Salada. Det var Kirsti, som utan någon större erfarenhet av båtliv genast blev förtjust.
Nu har det gått drygt 10 år sedan den första träffen och båda är fortfarande av den åsikten att det är mycket, mycket bättre att vara två, än att vara ensam. Ljuuuvligt, suckar skvallerreportern och övergår igen till mindre romantiska frågor.
Hans har deltagit flitigt i klubbens verksamhet. Tio år i besiktningskommittén, varav största delen av tiden som komitténs dragare. Och som vi alla vet fungerar han nu som hamnkapten och värd i Sandfall. Våren och hösten är den brådaste tiden men inte finns det heller på vintern så mycket tid att vila på lagrarna. Det är vägar som skall plogas och på sommaren finns det reparations- och städjobb inför hösten.
Som hamnkapten önskar Hans att ni tar kontakt med honom då ni tar upp båten för vintern, så att vi kan utnyttja vårt begränsade utrymme så bra som möjligt. Redan förra vintern var det 80 båtar som övervintrade i Sandfall och antalet stiger hela tiden sakta. Därför är det synnerligen viktigt med en förnuftig planering.
Som vi alla vet, pågår det hela tiden någonting i Sandfall – för tillfället tak- och bryggprojekten. I framtiden blir det fråga om att utvidga uteområdet och bygga skjul, och det kommer att behövas en hel del talkoarbete. På det sättet kan vi hålla kostnaderna nere och därmed också avgifterna. Hans trivs bra med sin roll som hamnkapten och värd och det märks i hela Sandfall. Allting är i ordning, både utom- och inomhus.
Enligt Hans mår klubben för tillfället ganska bra. Fortfarande önskar han dock mera aktivitet och att alla drar åt samma håll. Med det kommer man långt. Och det har man redan gjort då man ser t.ex. på Sandfall och Innamo. Och om – eller när – verksamheten fortsätter på samma sätt, kan vi säkert komplettera Innamo med en annan bas någon annanstans. I en skyddad naturhamn, åt ett helt annat håll än Innamo, kunde man bygga en liten bastustuga. Det är vad Hans och många andra klubbmedlemmar ännu skulle vilja åstadkomma. Först måste man naturligtvis hitta platsen och sedan skall det igen en gång ordnas med finansiering. Men kanske det kan bli verklighet någongång i framtiden.
Allt det här pratade vi om med Kirsti och Hans i deras vackra trädgård en vacker och varm sommarkväll. Trädgårdsarbete är Hans hobby på somrarna, förutom båtlivet naturligtvis, och på vintrarna trivs han utmärkt i garaget, där en händig man med en god fantasi kan åstadkomma vad som helst. Till slut kan jag konstatera att det är en nöjd man som sitter bredvid sin Kirsti, fastän han aldrig blev någon traktorförare.
als