Sjöfågelskyttet om vårarna i den åländska och åboländska skärgården har genom tiderna varit viktigt för ortsbefolkningen och bytet utgjorde ett välkommet tillskott i mathushållningen. Enligt min informant (f. 1905, d. 1980) har så även varit fallet i fråga om Innamo.
I äldre tid fick man börja skjuta sjöfågel så fort vattnen blev isfria och om våren var sen, kunde man ända in i juni skjuta ett år gamla ungsvärtor, som drog förbi och inte häckade här. Knipor och svärtor ansågs vara bäst, ejdern var tidigare helt förbjuden, men har redan rätt länge varit tillåten. Senare jaktlagar har begränsat skyttetiden betydligt och i dagens läge är det sannolikt, att det blir EG-domstolens uppgift att ta ställning till vårskyttets vara eller icke vara.
Ofta begav man sig i väg ut på skytte redan på kvällen för att vara framme i god tid. Sedan kunde man tända en liten brasa på ett berg. När brasan brunnit ut samlade man ljung till bädd på det varma berget och bredde därefter ut en lapprya att vila på. På så sätt hade man varmt och skönt och kunde i godan ro invänta morgonen.
Vettarna (lockfåglarna) skulle sättas ut när solen gick upp. Äldre vettar jag sett är gjorda av trä och målade, yngre är fjäderbeklädda. De flesta holmar runt Innamo har varit fredade, men där skytte var tillåtet kunde det finnas en vitakåjjå (vettskåra eller vettkoja) av radade stenar på stranden. Den liknade en stump stenmur med skottglugg. Skytten satt gömd bakom muren.
Det var också vanligt att skogsägarna satte upp sjöfågelholkar s.k. "ståmbår" i sin egen skog. "Ståmbån" gjordes av nedre ändan av ett ihåligt träd, vanligen al eller gran. Enligt min sagesman behövde den inte brännas eller sotas inuti, men jag har ett svagt minne av att min morfar gjorde så någon gång. De större "ståmbårna" sattes främst ut för skrakar, kniporna fordrade mindre sådana. Man fick tidigare fritt sätta ut holkar. Skrakholkar tilläts ännu på 1970-talet. Orsaken till denna verksamhet var äggtäkten, men man måste noga veta hur man äggade.
Äggen användes i matlagningen och utgjorde ett välkommet tillskott under tider då födan inte var så mångsidig och omväxlande. Om man tog för många ägg på en gång, flyttade sjöfåglarna. I början av häckningstiden lönade det sig att vittja holkarna ofta, med vissa dagars mellanrum, ta bort något ägg då och då. Skraken kunde värpa upp till 15 - 17 ägg, om holkarna sköttes väl. I slutet gällde det att vara försiktigare så att fågeln inte skulle märka intrånget och lämna boet.
Det sades att skraken kunde räkna till fem, men vanligen lämnade man sex till sju ägg. Också kniporna äggades tidigare, men de flyttade i ett senare skede längre norrut längs Bottniska viken på grund av brist på lämpliga boplatser här i söder.
Många satte då för sitt nöjes skull ut holkar för kniporna för att de skulle stanna kvar i trakten. Enligt nyare jaktlagar skall man ansöka om tillstånd för att sätta upp holkar, men det är numera förbjudet att ta ägg. Folk tycker knappast att äggen ens duger att äta. Min sagesman hade en gång på sin hustrus inrådan slagit sig laglös och tagit hem några sjöfågelägg, men behövde ej besvära sig flera gånger, eftersom smaken inte varit tillfredsställande! Så är respekten inför lagen även i allmänhet stor. Om man skjutit en honfågel av misstag kastar man hellre bort den än för hem den.
Dido Björkblad