Flyttningen är nu inne på slutrakan och jag håller på och packar upp de sista lådorna. Där hittade jag båtens loggbok från 1988. Roligt att läsa. Redan då var vi inbitna seglare. Under vintern 1988 diskuterade vi vad vi skulle göra nästa sommar. På barnens önskan for vi iväg för att se på Pippi Långstrumps hem, som ligger ca 10 kilometer söder om Visby. Vi var fulla av iver inför resan, men frågan var om skickligheten räcker till?
Vi startade tidigt på morgonen från Utö. Direkt ut på öppet hav. Vi gick turvis för segel och för motor. Med hjälp av blyertspenna, suddgummi, passare och logg märkte vi med jämna mellanrum ut på sjökortet var vi trodde att vi befann oss. På natten började det blåsa och vi måste minska segel. Natten kändes mycket lång och jag måste se efter i en gammal Turun Sanomat när solen gick upp för tre dagar sedan. Så att jag visste när jag skulle börja vänta på soluppgången och få syn på en viss holme. Inte för att holmen i sig hade så stor betydelse, men på den borde det finnas en fyr.
Tiden känns lång då man väntar, framför allt under nattens mörka timmar. Navigationsutrustningen var ganska primitiv, men hade dittills befunnits användbar. På natten ändrade vindriktningen och vi hade drivit alltför långt österut. Därför väntade jag alltför tidigt att få syn på fyrljuset. Morgonen grydde och lampan blinkade vid horisonten. Jag kände mig väl till mods. Familjen vaknade till en ny morgon med sedvanliga rutiner. Vi kastade en blick på trippmätaren och den verkade inte riktigt tillförlitlig. Plötsligt blev allt väldigt förvirrande, eftersom trippmätaren stod på noll.
Vi gjorde en grov uppskattning av fyrljuset och påbörjade sedan en ny bokföring. Efter en tid började vi också se land. Det kändes bra! Vi hade inte tappat bort oss. Spänningen släppte och vi kände att vi hade lyckats med vår första etapp på öppet hav. Vi riktade kikaren mot land och såg stora båtar som gick in i en vik. Vi tänkte att de också var på väg till Visby. Andra hamnar på Gotland anlöps nog inte av så stora båtar föreställde vi oss. Där slutade vi navigera och styrde efter fartygen.
Båten förtöjdes vid bryggan. Vi hade en 35 timmar seglats bakom oss. På stranden fanns en landsvägsskylt där det stod VISBY 43. Jag berättade det för skepparen och vi brast i skratt. Vi gick iland och på en frälsarkrans på stranden stod det KAPPELSHAMN. Skrattet tänkte aldrig ta slut. Barnen fick välja de största glassar som fanns i strandkiosken och vi drack öl (svenskt öl som varken ändrade färg eller smak på vägen ut) och så skrattade vi igen. Barnen blev oroliga över vad som hade hänt, då vi inte kunde sluta skratta. De var ännu för små för att förstå. Det om den tidens utrustning och våghalsighet.
Senare fick vi GPS. En fin apparat. Men fortfarande använder vi blyertspenna, suddgummi, passar och logg. Naturligtvis är kompassen nummer ett. Många år har gått och skepparn har redan länge pratat för en bärbar dator. Jag har aldrig förstått mig på vad den skulle tillföra en segelbåt. Jag försökte motivera min åsikt; var får vi ström, var skall den vara, hur får vi fast den, varifrån syns den, osv. Men i somras kom det alltså en dator till Abiwi.
Vi for på en lång semesterresa till Danmark. Då hade jag tid att bekanta mig med den. Jag lärde mig att öppna den och fick den t.o.m. att fungera. Varje gång man startade den såg jag på ampermätaren hur strömmen försvann ur akkun. Vi laddar den på nytt då vi kommer iland, tänkte jag. Jag lärde mig föra in data, planera rutter och lägga in märken. En skojig grej. Men utan blyertspenna, suddgummi, passare och logg klarar jag mig fortfarande inte.
På återvägen var vi vid svenska Utö på väg mot Ölands sydspets i strålande morgonsol. Efter en halvtimmes seglats såg vi sjörök och dimma stiga upp. Snabbt märkte vi ut platsen och tog fram pennan. GPS:en var trimmad redan då vi startade. Nu tog jag fram datorn och startade upp den. Intressant. Visst fungerar den och visar var vi är. Man behöver ingen GPS för att placera sig på kartan. Dimman räckte inte länge. Vi fortsatte vår färd och maskinen blev i misstag kvar ute.
Dagen klarnade och solen gassade från klarblå himmel. I något skede märkte jag att datorn var mörk. Den fungerade alltså inte. Strömmen på och strömmen av -ingenting hände. Jag log en aning inåtvänt - den fungerar alltså inte. Locket fast och ledningarna i paket. Sedan lät jag den svalna till kvällen. Inte heller då var det något liv i den. Så gick det när vi skulle ha dator i vår båt. (Maskinen är som bäst och får en ny hårdskiva installerad).
Jag är fortfarande av den åsikten, att gammaldags markeringar inte kostar något alls och inte behöver någon ström. Fungerar också i solsken. Då vintern kommer är det bra att repetera och uppdatera sina navigeringskunskaper. På sommaren övar man sedan i praktiken. Det här rekommenderar jag alla kvinnliga skeppare som ett trevligt alternativ när man vistas på sjön. Mannen får koka kaffe och laga smörgås medan hustrun styr och navigerar.
Mruo
Vinternavigationstävling för att friska upp sina kunskaper på sidan 11, också för damer.
Knopslagningskurs i Sandfall lördagen 1.4.2006 kl. 14-16, enbart för damer.