Nu har det gått så galet att träbåtsgubbens penna har trubbats av under sommaren och gubben själv lider av idétorka. Men han har nog varit flitigt på sjön under den gångna sommaren och litet förnyelse i sällskapet fick han av en Timo Salminen från Kangasala.
Timpa, hans trevliga fru Johanna och deras två barn Tanja 12 år och Topi 11 år, tog ett stort steg bort från asfalten, då de hämtade sin båt från Näsijärvi ut till havet, alltså ut på riktigt vatten. I nedanstående brev berättar Timpa om varifrån de fick idén till detta och om de upplevelser och erfarenheter som de fick under första hälften av sina tre veckor till havs.
Redan för trettio år sedan delade träbåtsgubben ut sina alltomfattande goda råd och försökte gör en idrottsmedborgare av mig, en pojkvasker från Tavastland. Det var gymnastikläger på idrottsinstitutet i Pajulahti och gubben meddelade: "Hördu, du behöver mera styrka, annars blir det till ingenting." Jag har alltså minnen av gubbens munväder redan från så lång tid tillbaka.
För ett par somrar sedan gjorde vi en båtresa till Åbo. Vi for med gubbens båt för att titta på stora skepp i Aura å, det var Tall Ships Race. Solen sken och skeppen såg fina ut. Gubbens ordinarie besättningsman, Gumman, kokade kaffe då vi låg förtöjda vid Kaskisbron. Vi satt där och drack kaffe och jag sa några berömmande ord om gubbens båt. Mitt i allt sa han: "Köp den, det kan hända att den är till salu." Det är bara som vi tar i hand på saken.
Då jag kom hem till Tavastland efter Åboresan hade jag blivit smittad. Nu måste jag få en båt. Ett telefonsamtal till Gubben var en besvikelse, nu var hans båt inte längre till salu. Han hade ångrat sig. Men på Rövarholm i Kakskerta fanns det en Albatross. Alltså styrdes kosan dit, med Gubben som guide. Och där låg båten i vassen och lyste i höstsolens glans. Fast det var teakinredningen som avgjorde saken, den båten var vår.
Den första sommaren övade vi på Näsijärvi eller Nässy som man säger i Tammerfors, men den här sommaren tänkte vi mera storslaget: Ut till havs! Ett telefonsamtal till Gubben: "Kommer du med, du som skall vara en så van sjöfarare?" "Nå varför inte", svarade han.
Sjökort måste köpas och en GPS skaffades som psykologiskt stöd, ifall man inte genast lär sig hitta mellan grunden. Båten transporterades per landsväg till Pargas och sedan började havsäventyret. Tillsammans med Gubben och Gumman planerades en preliminär rutt, på morgonen sköttes provianteringen och sedan bar det iväg.
Träbåtsgubbens ordinarie besättningsman, Gumman, fick visa prov på sina magiska krafter då vi var på väg till Dalsbruk. Gubben hade talat om en fin utsiktsrutt, som nog inte var utmärkt. Jag lovade följande efter på lagom säkerhetsavstånd, eftersom Gubben sommaren innan hade haft bottenkänning på samma rutt. Vi hade inte kommit långt förbi det sista lateralmärket då Gubbens båt plötsligt svängde 90 grader till höger. Vad i all världen? Gubbens ordinarie be-
sättningsman satt på akterdäck i sin fina solstol med ryggen mot färdriktningen, det ena benet elegant svängt över det andra och en svepande halmhatt som skydd mot solen. På kvällen blev det klarlagt att Gumman hade meddelat Gubben: "Tillbaka i farleden, märkena tog slut." Dalsbruk var en fin plats, därifrån for vi till Rosala och sedan vidare till Yxskär och Jurmo. Pispala åsen har gott om sten, men nog finns det av dem på Jurmo också.
Sedan seglade vi en av naturens nycker som går under namnet Björkö. En sjö mitt i havet - underligt! Det var roligt att hoppa från klipporna ner i sjön. På stranden fanns det så pass nätta åskådare att simhopparna t.o.m. inspirerades till volter i sjön, vilket framkallade livliga applåder. På morgonen kändes det litet konstigt i huvudet. Månne man får huvudvärk av simhopp?
På Björkö fick sjömatrosen litet grälor av en åboskeppare som tilltalade honom på svenska. Herrn i fråga uppskattade inte att jag hade motorn i gång så tidigt på morgonen. Jag svarade honom: "Förlåt och anteeksi, men min battery är täysin tomt, min familje måste äta aamugröt i alla fall". Jag blev litet sur, men på havet är det tydligen havsreglerna som gäller.
Därnäst gick färden via Korpoström till Båtklubbens fina hemmahamn på Innamo. Fint är också namnet på husbondens båt, Williina. Det var roligt att segla med en klubbmedlemmarnas Albin Nova. Det blåste friskt och trimtrådarna låg vågrätt på focken. Båt steg fint och sedan gav den förliga vinden god fart åt båten. Efter litet ordnande med seglen fick vi upp farten till sex knop. Till slut lade vi till vid bryggan utan att starta motorn.
Tillsammans med Träbåtsgubben övade vi oss i grunderna att segla med klubbens Örnjolle. Gubben tyckte att vi först skulle fylla båten med vatten, för att se hur länge det räcker att tömma den med ämbar och hur den uppför sig när det stjälper. Vid en ostprick fick han för sig att pröva om båten kapsejsar om man sätter rodret under armen och håller det där. Den hölls på rätt köl, men vi kom överens om att göra om samma manöver först när vi är närmare bryggan. Så att det inte skulle vara så långt att simma.
En fin dag med mycket segling avslutades på bastulaven. Där konstaterades det att Näsijärvisälen också tycks klara sig i saltvatten. Men då behöver han nog Träbåtsgubben och hans båtkamrat som guider.
Ett stort tack till Pargas Båtklubb och till Maisa och Juha för första hälften av resan och för underbara skärgårdsupplevelser.
Näsijärvisälen och hans kull