Mina tidigaste minnen beträffande livet i Innamo by, härrör sig från 1940-talet och det första jag tydligast minns gällande åkerbruk och boskapsskötsel, härstammar ungefär från början av min läroverkstid, som inleddes år 1946. Ännu i början på 1950-talet var invånarantalet i byn cirka 40, om man även tar med i beräkningen de barn och unga som gick i skola på annan ort.
Efter krigsslutet år 1944 då alla de husvärdar som varit vid fronten återvänt, vidtog på sätt och vis en ny era i Innamo by. Jordbruket förändrades småningom, de första traktorerna skaffades troligen på 1950-talet. År 1949 anlände en evakuerad familj till Nedergårds, som inköpts av staten omkring två år tidigare. Den nya familjen inlöste gården senare.
Alla sex gårdar brukades av samma ägare ända till 1950-talet, då husvärden på Storgård norr slutade med husdjursskötseln (med undantag av hästen) och jordbruket samt arrenderade ut sina åkrar till Gaudis, som i fortsättningen har odlat dem. För övrigt fortsatte jordbruket ungefär som förut ännu många år framöver.
De fyra mindre gårdarna i nedre byn hade i gemen en häst, två kor, ett par kalvar, några får och hönor samt vanligen en gris. De två större gårdarna i övre byn hade två hästar, ungefär fyra till fem kor, en tjur, någon kviga, ett par tre kalvar, en gris samt några fler får och hönor än de mindre gårdarna. Om höstarna lånade husvärdarna i nedre byn turvis häst åt varandra, så att de kunde spänna två hästar för plogen.
Säden torkade dåförtiden på störar på åkrarna och tröskades i tröskverk i rian. Det var vanligt att husvärden matade in säden i tröskverket från`bordet´ i ena ändan och någon annan tog undan halmen i andra ändan. Under min tid har det ej tröskats med slagor. I någon gård använde man motorn från storbåten till att dra tröskverket, eftersom det var brist på allting, under kriget och efterkrigstiden. Min morfar installerade system för gengas och karbid i sin lilla båtmotor av märket Tuomala och kunde på så sätt trots bränslebristen använda sin båt till att hjälpa grannarna med bogsering, då det gällde att flytta kreaturen mellan holmarna.
Om somrarna bröt man löv, främst av al och band kärvar, som torkades åt fåren till vintern. På grund av detta började bl. a. strandalarna likna bollformade, stora buskar. Ett annat sommararbete var att skära `röj´ (vass) runt holmstränderna. Så långt man bottnade skar man `landvassa´, som hörde till landägaren och den vass som skars från båt, den så kallade `båtvassan´ tillhörde vattenägaren. Fiskevattnen var samfällda och de olika vattenskiftena ambulerade mellan ägarna enligt ett visst mönster, ett år i taget.
Det var ett rätt tungt arbete att vada och skära vass en hel dag iklädd långärmad blus, långbyxor och stora stövlar. Dessutom kunde bottnen vara förrädisk, så det gällde att snabbt flytta på sig om man kände att man började sjunka. Vassen lastades sedan i storbåten med lommarna in mot mitten av båten och topparna utåt mot sudarna. Sedan bogserades vasslasten till hemhamnen och kördes eller bars där upp från båten. Vassen ställdes att torka mot lador och strandbodar på strandgärdorna.
Fåren klipptes två gånger per år, på våren i god tid innan de fördes ut till holmarna och på hösten när de togs hem till vintern. Ullen tvättades, skrubblades, kardades och spanns hemma och av garnet stickades tröjor, strumpor och vantar. Garnet tvinnades tvåtrådigt eller tretrådigt, beroende på vad det var ämnat till.
Till strumpor och vantar användes vanligen fårgrått, en blandning av svart och vit ull. Ränderna kunde bestå av natursvart och -vitt garn. Hemma färgade vi under min skoltid garn med växtextrakt, kokade på t.ex. lökskal, häggbark och blåstång och i någon mån med köpta färger. Det gällde då i regel garn som skulle användas till större plagg såsom jumprar eller tröjor. Tyger vävdes vanligen av entrådigt yllegarn.
Mathushållningen byggde till största delen på egna råvaror och odlingar och på sådant som man kunde samla in i skog och mark. I byn rådde inte brist på mat, men den var betydligt enklare och troligen hälsosammare än dagens överförädlade föda.
Surbrödet bakades i hemmen. Degen bereddes på varmt vatten och rågmjöl i en stor tina, där den sura degroten fanns färdigt sedan tidigare bak. Surdegen jäste i tre dagar och vid ett par tillfällen tillsattes mera mjöl och varmt vatten. Sedan bakades hålkakor som gräddades i storugnen. En del av bröden åts färska och resten hängdes på spett i taket för att torka. Enligt gammal sed förde man ett par varmbröd till de närmaste grannarna. När man hade tillgång till blod bakades blodbröd, som torkades och användes till palt, en grötliknande massa som tillreddes i järngryta och åts med lingonsylt.
Under kristiden kokade man även sirap av sockerbetor och detta var en rätt långvarig procedur. Vidare rev man större potatisar och beredde potatismjöl av den ur potatismassan utvunna stärkelsen, som sedan torkade i bottnen på en så. För övrigt plockade man bär och svamp. Svampen saltades in till vintern och skogsbären kokades in sura hos oss. Nyponen halverades, kärnades ur och torkades. Likaså torkades en del av blåbären samt tunna äppelskivor. Av de torkade frukterna och bären kokades soppor under vintern. Till te plockade vi bl. a. hallonblad och teveronika (Veronica chamaedrys).
Även tvål kokades hemma i den mån det fanns tillgång till råämnen `tvålfang´. De sista hemkokta tvålbitarna som jag hittade i en korg upphängd på vinden, finns bevarade på Hantverksmuséet i Åbo.
Mycket av sådant som användes vid den här tiden kunde med fördel användas även i dagens hushåll. Det mesta tar dock längre tid i anspråk och tid är en bristvara i dagens samhälle. Men det är kanske skäl att bevara den kunskap som finns, för vi vet inte när den kan behövas.
Dido Björkblad