Nu var det dags att lämna Innamo och fortsätta färden. Gubben och gumman hade för avsikt att göra en avstickare till hemhamnen, eftersom en däckspojke och -flicka skulle mönstra på - barnbarnen alltså. Det var också nödvändigt att besöka matbutiken och göra service på utrustningen. Här skiljdes Näsijärvisälarnas och gubbens vägar slutgiltigt eller åtminstone tillsvidare. Nu var det dags att klara sig på egen hand.
Från Innamo gick färden runt Nagu där vi passade på att besöka kammarmusikfestivalen. Marinan var full av båtar - den ena finare än den andra. I en båt följde man med F1-tävlingen på tavel-TV, som tillsammans med digiboxen gjorde stort intryck på familjens yngsta. Jag sade bara att det inte var något konstigt med det. Det var ju söndag och på söndagarna visas det Formula i TV. Kimi hade ingen större framgång.
Sedan fortsatte vi via Korpo till Näsby i Houtskär. Det var så mycket båtar vid bryggan, att vi bestämde oss för att stanna över natten, då vi lyckades göra fast båten i bojen i en något tvivelaktig position. Bojarna var för övrigt alldeles för nära bryggan, så det var ingen som lyckades få sin båt att ligga rakt.
I träbåten bredvid oss låg ett par från Borgå. Båten var som ett smycke - lackad och blank. Ungefär sju meter lång. Det gjorde stort intryck på oss att parets sammanlagda ålder var ca 150 år. På morgonen kokade de kaffe på sin gasspis och lyssnade på radio, svenskspråkig sådan naturligtvis.
Det är tråkigt att resa ensam. Ett telefonsamtal till gubben klarlade vart han var på väg. Mot Mariehamn tillsammans med däckspojken och -flickan. "Skall vi fara tillsammans?" - frågade jag. "Vi far bara", svarade gubben.
Sen blev det dags att fundera på hur man tar sig över Skiftet. Och övertala den egna gumman att fara utomlands. "Vi kom ju överens om att vi inte far till Åland". Men vi for i alla fall.
På Nåtö stannade vi vid en brygga som var utmärkt på sjökortet. Bredvid oss låg en aktersnurrebåt och på andra sidan en riktig skärgårdsbåt med vinsch. På bryggan stod en man som tydligen var husbonde på holmen och tog emot båten. Efter en veckas träning på skärgårdssvenska tog jag modigt i med: "God dag, fint dag eller hur." Mannen svarade på klingande savolaxdialekt: "No päevää vaan, mittee kuuluu?". Det är nog mycket lättare att röra sig på insjöarna, där behöver man inte gissa sig till vilket språk man skall använda.
Överfarten över Skiftet gick i stiltje och i god tid anlände vi till Lappo. I den lokala butiken inhandlade vi mjölk och andra förnödenheter och där råkade vi igen ut för språksvårigheter. Den unga flickan bakom kassan tog betalt men svarade inte på några finskspråkiga frågor - och inte på några svenskspråkiga heller för den delen.
Nu kunde man se Roosa närma sig vid horisonten och den efterlängade återföreningen var nära. Tacksamheten var oändlig då de beställda förfriskningarna bytte båt. I skärgården kräver införskaffandet av vissa produkter litet förhandsplanering, det hade jag redan hunnit lära mig. Barnen bekantade sig snabbt och lätt med varandra. Den vänskapen blev sedan den bärande kraften under resten av resan. Då barnen trivs, är det också lätt för de vuxna.
Nästa etapp var Kumlinge. Nu var vi redan utomlands och reströttheten började göra sig påmind. På Kumlinge kände jag inte till något annat än flygfältet. Landningsbanan slutar vid en brant bergvägg, där havet sedan kommer emot om landingen blir för kort. Samma öde väntar också om man inte kommer upp i luften i tid då man startar. På Kumlinge hade vi för avsikt att arbeta på höåkern åt gubbens kompis' kompis.
Vi kom iland efter en ganska gropig färd. Snabbt ut med ankaret och fast med förlinan. Det fanns redan flera båtar på plats. Frun började vara trött på skramlande kastruller och vattnet som oavbrutet sköljer över däck och vindruta. Humöret fick sig en sista knäck då det stod klart var vi hade tagit i land: i en kohage. Det var all orsak att försöka undvika glidminor då vi bekantade oss med stranden och de övriga båtarna. I det skede då kossan tillsammans med sin kalv tömde blåsan strax intill båten, var det mycket nära att hemresan skulle ha inletts omedelbart. Uppvuxen på bondgård tyckte hustrun inte alls att det var exotiskt att ankra i en kohage. Efter familjeråd som kompletterades med kraftiga mutor beslöts att fortsätta mot Mariehamn. Höet blev också bärgat.
Färden till Mariehamn avlöpte i harmoni och i Östra hamnen hittade vi plats för vår lilla flotta. Sedan åt vi på stan och tog oss tid för litet shopping. Vi skulle köpa födelsedagspresent åt pojken, eftersom dagen var nära förestående.
Gubben och gumman hade lovat åka med barnbarnen till Sverige. Dit for vi med Eckerölinjen, eftersom Vikinglinjens båtar var bekanta från förut. Maten var god och resan gick snabbt. När vi kom fram, var det bara att gå i land och vända. På den här punkten hade vår lilla expedition uppenbarligen gjort ett tankefel. Gubben kände till en fiskbutik i hamnen, där man kunde köpa rökta räkor. Där hittade vi också en österländsk köpman med sitt torgstånd. Jag bestämde mig för att köpa nya shorts, och det gjorde jag också. De gick visserligen sönder då jag första gången satte mig på huk. Men de var billiga!
Då vi skulle gå tillbaka ombord på båten, märkte vi att det hade uppstått ett logistikproblem. Glastuben som ledde till båten var upplyft och propellrarna snurrade för fullt i båtens akter. Båten for iväg och lämnade oss på stranden. Det gick inte att utpeka någon skyldig. De yngre expeditionsmedlemmarna tog mycket allvarligt på saken och utpekade alla de vuxna som skyldiga till övergivandet. I denna dom måste vi foga oss. Till alla lycka var det inte den sista båtturen för dagen.
Från Mariehamn fortsatte vi tillsammans via Seglinge, Keistiö och Iniö till Nådendal. Fastän etapperna var långa, klarade resenärerna bra av dem. De såg huvudsakligen på film tillsammans.
Nådendal var en trevlig plats. För de vuxna fanns det trevliga strandcaféer. Väski passade bra för de yngsta och det gick bra att sysselsätta sig hela dagen. Vi besökte också Tarjas stuga och beundrade hennes planteringar.
Allting roligt har ett slut, så också Näsijärvisälarnas havsäventyr. Vi hade tur med vädret. Naturen och människorna i skärgården gjorde ett oförglömligt intryck. Inga haverier skedde och båten höll. Också när det gällde navigeringen gav gubben godkänt betyg.
Nu var det dags att skiljas åt och ta farväl. Kanske vi träffas igen.
Jag önskar er alla en fin kommande båtsäsong.
Näsijärvisälen och hans kull