Till veckoslutet utlovades synnerligen vackert väder, så vi beslöt att delta i PBK:s höstutfärd. Vi bestämde oss för att fara till Verkan i Korpo redan på fredag 15.9, eftersom vädret var vackert, soligt och nästan vindstilla.
Från hemstranden i Levo i Pargas startade vi ca kl. 14:00. Allting började precis som vanligt, Reino styrde och jag stuvade in alla saker och läste dagens tidning. I något skede noterade vi att Erikssons mast syns och en stund senare mötte vi Silja Europa. Då vi hade passerat Innamo satte jag mig bredvid Reino. Jag sneglade på ekolodet och det visade att vi hade 43 meter vatten under oss - och i det samma hördes det ett krasande och båten skakade till.
Vi stannade båten och försökte från akterdäck se vad det var vi hade stött på. Vi såg ingenting och beslöt oss för att försöka fortsätta. Men då vi kom in i båten, var det redan vatten på durken i akterhytten och lyckades inte tömma det med båtens egen pump.
Nu blev det panik, men den ena av oss konstaterade att vi kör i land på den lilla holmen som låg ca 100-200 meter längre. Det var alltså Lilla Björnholmen 60°12,7'N 21°35,5'O. Stranden såg stenig ut, men Reino bad mig gå i fören och titta hur bottnen såg ut. Den var verkligen stenig, men vi lyckades kryssa in mellan stenarna ända in till stranden. Till slut syntes bottnen, jag fällde ner förstegen och steg i vattnet med Reino efter mig. På så sätt fick vi båten dragen in mellan stenarna.
Då vi hämtat oss efter den lilla chocken, ringde vi till Ilkka Varjonen och frågade vad det nu lönade sig att göra. Som den erfarna sjöfarare han är kunde Ilkka ge goda råd och moraliskt stöd, någon livsfara var det ju inte fråga om. Av Ilkka fick vi numret till sjöbevakningen och så ringde vi dit. De var snabbt på plats, men med en så stor båt att de inte lyckades komma särskilt nära oss. Till slut tog de i land på andra sidan holmen och bar sedan länspumpen och övrig utrustning till vår båt.
Sjöbevakarna fick in en tätningsmatta under båten och försökte pumpa den tom, med det lyckades inte riktigt med deras pump. Efter en timme sade de att de slutar, eftersom varken människoliv eller egendom är i någon större fara. De meddelade centralen att förbigående fartyg skall sakta in då passerar olycksplatsen, så att vågorna inte skuffar båten högre upp på stranden.
Sedan ringde vi efter Sjöräddarna. De kom med två båtar, eftersom det först såg ut som att läckan var så stor att det inte skulle gå att bogsera båten, utan att det skulle vara nödvändigt att förtöja den mellan två båtar under transporten. Det tog två timmar innan Sjöräddarna kom till platsen. Och ni kan tro att tiden blir lång då man väntar, i synnerhet då den egna båten håller på att sjunka och det börjar skymma mot kvällen. I det här skedet skulle det nog ha smakat med en traditionell landningssup, men inte ens det vågade vi oss på, ifall någon myndighetsinstans skulle ha fått för sig att göra ett blåsningstest.
Medan vi satt där och väntade började telefonen ringa, eftersom många båtklubbare hade hört vad som hänt oss. Det kändes bra att det fanns någon som brydde sig. Ca kl. 19:30 ringde Reino till Sjöräddarna och frågade hur länge det ännu räcker och de sade att de var nästan framme. Efter en stund hördes motorbuller från andra sidan holmen och snart dök Rajakari och Arvinsilmä upp.
Från Rajakari kom två killar över i vår båt. Den egna gick i vattnet och försökte undersöka båtbottnen, men han såg ingenting, eftersom den stod fast på bottnen och det var redan ganska mörkt. Efter noggrant övervägande beslöt de att dra ännu en tätningsmatta under båten och sedan drog de ut oss och förtöjde oss mellan Rajakari och Arvinsilmä. Reino ringde till Juha och bad honom ordna så att vi genast skulle kunna ta upp båten. Till all lycka är Pargas en liten ort där man vet vem man kan få att rycka ut på en fredagskväll. Juha meddelade att de är färdiga att ta upp oss på Holmens marina på Lillmälö, bara vi meddelar när vi är framme.
Bogseringen inleddes kl. 21:00 och till en början låg vi mellan Sjöräddarnas båtar. Men efter en halv timme beslöt vi att pröva om båten hålls på ytan, om den bara är fast i Rajakari. Det lyckades och Arvinsilmä kunde fortsätta vidare och ta hand om ett annat alarm.
Resan var lång och mörk, pumpen gick med jämna mellanrum under hela bogseringen. Då hittat en lämplig bogseringshastighet, meddelade vi marinan att vi anländer dit kl. 01.00. Då vi kom fram lyftes båten upp och hela gänget undersökte med ficklampor vad som egentligen hade hänt. En Marino 9000 har ett ganska plant botten och i aktern finns en kölfena som propellern går igenom. Bottnen såg alldeles helt ut, men från propellern saknades ett blad. Det andra bladet var snett och kölfenan hade spruckit hela vägen uppifrån och ner, så att bottnen hade en ca 50 cm lång spricka. Genom en sådan springa kommer det in ganska mycket vatten.
Då båten stod stadigt på stranden gjorde vi i ordning bogseringspappren och tackade Sjöräddarna: "Underbart att ni finns". Både Sjöräddarna och personalen på Mälö Marin gjorde en fin och värdefull insats, ETT STORT TACK TILL ALLA!
Marinans personal erbjöd oss skjuts hem, men vi ville stanna i båten över natten, "kaptenen lämnar inte den sjunkande skutan". Vi fick elektricitet till båten och kl. 03:00 var det dags att ta landningssupen, det blev faktiskt t.o.m. en dubbel sådan.
Många timmars sömn blev det inte innan svärsonen kom för att hämta hem oss och samma dag tömde vi ännu båten på alla utrustning.
Oss själva hände det ingenting värre än den psykiska påfrestningen och reparationen av båten var också mindre än vi först kunde föreställa oss. Antagligen berodde olyckan på att propellern tagit i en stock som flöt under vattnet. Det kom in så mycket vatten, för att den trasiga propellern vibrerade och axeln hade gjort hål i kölen.
Under reparationsskedet fick vi veta att på den ett år nyare Marino 9000-modellen är kölfenan inte öppen upptill som på vår modell. Vår korrigerades nu så att den blev likadan. Så att om vi ännu kör på en stock eller t.o.m. på grund borde båten inte genast sjunka, såsom det nu höll på att hända. Om olyckan hade hänt mitt ute på Erstan eller var som helst tillräckligt långt från stranden, skulle båten med stor sannolikhet ha gått till botten.
I något skede börjar man också tänka på de ekonomiska faktorerna. För vår del gick också den delen bra, eftersom försäkringsbolaget Pohjola sakligt tog hand om sin andel.
Slutet gott allting gott!
Skepp och skoj!
Anneli