I början av 1940-talet (den tid från vilken jag har mina första bestående minnen) rådde tunga tider i vårt land. Julen har dock alltid varit årets största högtid, som under tillbörliga former firats överallt, även i skärgården. Sederna och mattraditionerna har säkert varierat, men mycket har även varit gemensamt. Här hos oss på Innamo började julförberedelserna med att torrfisken sattes i blöt i början av december. Den bereddes i bastun och lutades med björkaska. Fisken fick ej frysa under beredningsskedet, så det eldades nästan dagligen lite i den lilla bastuspisen, för att värmen skulle hållas jämn på några plusgrader.
För övrigt stickades det och syddes små julklappar och slöjdades träleksaker. Dessa var avsedda att vara hemliga, men kunde dock naturligtvis inte enbart vara under arbete på natten. Vågade man fråga, var svaren mångtydiga och nyfikenheten växte allteftersom tiden till julaftonen krympte. Huset skulle städas, kopparn putsas, rena gardiner hängas upp och julgranen hämtas i god tid. Här i byn var seden den att alla som inte hade egen skog fick ta julgran var de ville, utan att fråga om lov.
Julgranen var så viktig att jag en gång långt senare, under min studietid, i början av jullovet bar vår gran från Österkärret på holmens östra udde, i ihållande snöyra genom skogen hem. Den utfärden räckte nästan hela eftermiddagen och oron för mig tilltog hemma i takt med att det började mörkna. Som straff drabbades jag av tidernas förkylning på grund av att mina stövlar varit fyllda med blötsnö. En annan gång förde min granne mig med båt till en holme efter en vacker gran och där var jag nära att hoppa i sjön från ett halt berg.
Ett av mina första julminnen är julfesten 1943 i vår tvååriga, privata småskola, som då verkade i kammaren på Gaudis lillstuga. Julfesten hölls i salen där och alla hemmavarande i byn var säkert inbjudna. Bl. a. uppförde vi den klassiska jultablån med Maria, Josef och Jesusbarnet och jag fick gestalta ängeln, som stod i bakgrunden. Min mamma sydde den vita klänningen av gasvävstyg och limmade stjärnor av guldpapper på kjolen. Vingarna gjorde hon av cellstoff. Materialet var troligen sparat från bättre tider. Alla barn fick en julklapp av lärarinnan och jag har ännu kvar den lilla Arabia-skål som blev min vid den här julfesten.
Ett annat mera dramatiskt julminne härrör sig från hemfärden efter min enda julfest i Risis folkskola år 1945. Min mamma och jag bodde det skolåret hos våra släktingar i Strandby och därifrån åkte vi med häst och släde till Mielis. Sedan fortsatte vi med grannhusvärdens båt till Innamo. Det var beckmörkt och kavlugnt på kvällen och en förfarlig dimma steg upp. Invid farleden visste vi inte längre var vi befann oss och tog iland i en holme som senare i dagsljus visade sig vara Riskholm. Där satt vi i mörkret och försökte elda brasa av våta riskor, men detta företag var ju från början dömt att misslyckas.
Husvärdens syskon hade gått med lykta upp på Nedergårds Åkernäsberget, hörde att båten stannade och började ropa. Vi beslöt att våga starta och körde sedan efter ljudet, stannade och lyssnade och körde igen. På detta sätt kom vi så småningom till Innamo holmar och kunde tryggt fortsätta hem. Senare hörde vi att de familjer som samma kväll hade firat julfest i Toras skola, där de övriga Innamobarnen gick, också hamnat ur kursen en del, men hittade dock bra hem efter denna lilla miss. Man brukade här i byn tala om "julskräcken", så det skedda fick sättas in på dess konto.
När alla förberedelser i huvudsak var färdiga, började själva julfirandet klockan tolv på julaftonsdagen, då granen som var satt på korsfot togs in. Den kläddes traditionellt med flaggor, glitterband, äpplen, pepparkakor, karameller eller imiterade sådana, julrosor och gamla julprydnader, levande ljus och stjärna i toppen. Sedan började man förbereda maten och julmiddagen åts klockan fem. Den bestod av lutfisk, eventuellt inbakad fårstek, först senare skinka, då min mamma ett par år hade sommargris.
Vi hade före detta några år ett får med början under kriget. Under vintermånaderna var fåret inkvarterat i Mars fähus. Det var vanligt att den som hade möjlighet höll sig med husdjur under kriget och de knappa tiderna därefter. Någon gång hade vi julgädda, en traditionell skärgårdsrätt. Till kötträtterna hörde jullådorna: potatislåda, morotslåda och kålrotslåda. Efterrätten var risgrynsgröt och saftsoppa. Någon gång hade vi inlagda päron i lingonsaft.
I min tidiga barndom var vår familj bjuden till Storgårds på julaftonen. Det var gammal sed att torpens invånare bjöds till stomhemmanet på julaftonen. Men när mormor på grund av sjukdom inte mera orkade gå så långt och morfar ej längre levde, började vi fira julaftonen hemma.
Efter julmiddagen, då alla var uppklädda, kom vanligtvis julgubben och tyvärr råkade alltid någon familjemedlem ha ärende till bastun just då. En julafton minns jag speciellt, eftersom det då anlände en julgumma. Alla julgubbar var tyvärr upptagna på annat håll den kvällen.
Julklapparna var vanligen rätt anspråkslösa, hemmagjorda för det mesta, träleksaker, vantar, sockor och yllebyxor samt böcker, som måhända lade grunden till mitt läsintresse. De flesta böckerna finns kvar i bokhyllan ännu i dag. Speciellt minns jag några tekoppar prydda med stiliserade tulpaner och min största trähäst Brunte, som tillbringade många år i en tunna, för att mina barn i plaståldern inte skulle behandla den alltför hårdhänt. På julaftonen hände det även ibland att det kastades in små julpaket i farstun.
Juldagen firade man för det mesta hemma i all stillhet med att läsa böcker och jultidningar. Sedan började julkafferundan. Alla gårdar, lillstugor och torp bjöd i tur och ordning byns invånare på kaffe med dopp. Vi hade inte så stora utrymmen hos oss, så vi bjöd halva byn i gången. En gård bjöd vanligen på nyårsaftonen och det var speciellt högtidligt. På nyårsaftonen stöpte vi när jag redan gick i läroverk i Åbo, nyårslyckor för alla familjemedlemmar. Om det fanns snö, skulle man ta in snö i en hink och slå i spisen uppsmält tenn i snön, så blev det vackrare figurer än i vatten.
Tjugondag Knut skulle granen föras ut och julen sopas eller bultas ut. En gång under studietiden var jag med om att delta i denna tradition. Man bultade på grannens vägg och sprang sen och gömde sig. Enligt hörsägen skulle klockan i en gård ha ramlat i golvet när julen bultades ut.
Allt var anspråkslösare i min barndom och ungdom, men julglädjen var äkta, stämningen högtidlig och varm. Det är helt möjligt att barndomens jular har blivit förgyllda i minnet, men det är de säkert värda.
Dido Björkblad