Det har åter blivit höst och sommaren är ett minne blott. Jag lovade än en gång att under sommaren göra observationer av sådant som gäller oss båtfarare.
Under den fem veckor långa semesterresan hade man många timmar tid att fundera antingen högt eller för sig själv de mest förunderliga tankar. Som nu det, att vart tömmer de svenska, danska och tyska båtarna sin septiktank? Jag såg ingenstans den behållare i vilken man kunde ha sugit upp septiktankens innehåll.
Här i Finland fick vi ju septiktank, eller borde man säga att vi i stor hast måste installera den i båtarna. Om tanken saknades så blev det först en tillsägelse i besiktningsbeviset, och därefter blev också besiktningen underkänd. Hur mången skeppare rev sig inte i håret och funderade hur det tekniskt skulle gå till. För nästan alla båtar har dock en lösning hittats. En verkligt bra sak det där med att sköta våra vattendrag och någonstans måste man ju börja.
Jag kommer ihåg en föreläsning i ämnet Östersjön och mänskan som hölls av en uppskattad professor. Hans fasta åsikt var, att det är som en myggas piss i havet om en småbåt släpper ut sitt avfall i havet. Kan så vara, om vi tänker på hela Östersjön som en helhet. Det kan dock t.ex. vara just tvärtom i en enstaka hamn. Vi har nu alla septiktanken i båten och därmed basta. Sedan är det en annan sak hur man tömmer den och vart. Fungerar utrustningen och kommer man intill med båten i väder som väder. I Finland finns det åtminstone tömningsplatser men hur är det på andra ställen?
På den svenska sidan såg jag även det undret, att en båt inte hade någon tank alls, för när morgonen kom så blev det nog klart vad för slags vitt papper som låg på botten intill ifrågavarande båt. Man hade ingen lust att ta ett morgondopp.
Under semestern besökte vi hamnar i Sverige, Danmark och Tyskland. Ingenstans syntes sugtömning. En del var små byhamnar och en del stora kommersiella marinor med full service. Synbarligen har Finland även i denna fråga varit en modellelev inom EU och fullföljt alla bestämmelser. Man blir bara förskräckt då man tänker på att alla utrikare, speciellt den numerärt största gruppen svenska båtar i våra hamnar är tvungna att dumpa sina utsläpp t.o.m. i hamnbassängerna då septiktanken saknas.
En annan sak som gör en med kvinnlig logik betänksam är båtregistret. Om det kommande registreringstvånget för segelbåtar berättades för första gången redan för länge sedan. Jag förstod inte då heller meningen med det. Myndigheterna försvarar behovet av ett register bl.a. med att en stulen båt lättare hittas då den har synliga igenkänningstecken.
Jag diskuterade med en representant för ett försäkringsbolag och undrade om han kände till att man anmält eller sökt ersättning för en stulen segelbåt. Det visste han inte. Stöldrisken gäller givetvis inte långsamt skyndande små motorbåtar och segelbåtar i lika hög grad som dom motorbåtar som kört snabbt, och som därmed snabbare kan fraktas till främmande ställen. Men dom "båtlånare" som är ute i skumma ärenden river nog bort nummerskyltarna på nolltid.
En annan motivering för registreringen är en ligt utsago säkerheten. Vid nödfall är seglen knappast längre hissade, så en båt i nöd är omöjlig att känna igen. Nu i det nya systemet fästes 75 mm höga nummer som även har en given bredd. Myndigheternas önskan lär därtill vara att båtfabrikörerna dessutom vid planeringen av nya båtar bokar en plats för registernumret, så att identifieringen från t.ex. helikopter skulle underlättas. Går inte in i den kvinnliga logiken. Hur kan man överhuvudtaget någonstansifrån se dylika bokstäver? Speciellt om båten möjligen gungar i stormvågor på havet. Inte är väl då numrets igenkännande till nytta. Eller förstås det att man med numrets hjälp kan se båtens längs och annat data. Nog är det ju väldigt viktigt att få säkerhet i om den båt som skall räddas är 10.5 eller 11 m lång.
Myndigheterna har inte haft bruksrätt till Seglarförbundets filer, ur vilka framgår vems båt det är fråga om. Nu löser sig även detta problem med den officiella registreringen. Men dagens teknik möjliggör ju att det digitala nödropet från en VHF-radio direkt kan klarlägga vilket slags båt det är fråga om och från vilka koordinater nödropet kommer. Den där egenskapen är onekligen också ur skribentens synvinkel förnuftig. Det finns ju även sådana fall, att den som anropar om hjälp inte känner till var dom just då befinner sig. Plottern säger upp kontraktet och där är det. Om motorns därtill stannar och/eller bränslet är slut, till vilken nytta är då registerplåten på suden. Jag undrar bara vem det underlättar? Har myndigheterna tillgång till registret då någon är i sjönöd i höstmörker, i regn och bland grynnor?
Nå det där var ju bara funderingar med kvinnlig logik kring registreringen och kanske där även finns onödiga förutfattade meningar, förargelse och kanske även litet ironi. För nog betyder ju det en tilläggsuppgift för oss fattiga båtägare med börsen ständigt tom. Däremot borde ju statens kassa kamma in en vacker summa för registreringen av 30 000 småbåtar. Att det bara inte är så att registreringstvånget var en fråga om pengar och inte säkerhet. Man får bara hoppas, att det inte här går som i Sverige, där man gav upp registreringen eftersom utgifterna var större än inkomsterna från registreringen.
I varje fall så har lagen trätt i kraft den 1.10.2007 och därmed går vi till magistraten och ger de behövliga uppgifterna inom ett år. Också informationen om de motorbåtar som tigare varit i registret bör uppdateras, och om man gör det inom ett år så sparar man 27 euro.
Men dessa tankar blir vi och vänta på den kommande vintern och den nya båtsäsongen och nya förunderligheter.
Mruo
Skriv fastän ett ord till mig på adressen marjaanaruotsalainen@gmail.com.
Så här får jag din e-postadress. Avsikten är att få ihop ett adressregister som täcker hela klubben och som vid behov kan användas för intern information. Adressen kommer inte att spridas och inte heller att ges åt någon utomstående.
Denna önskan kommer från klubbens sekreterare samt från styrelsen och andra funktionärer. Vi kommer inte att störa dig med reklamer och inte heller med vitser.
Vänliga hälsningar,
Mruo