Träbåtsgubben och hans stadigvarande båtkamrat, Gumman, meddelade igen en gång åt de äldsta barnbarnen, att om de så vill, kan de få komma med på en båttur. Dylika gemensamma båtturer hade även tidigare utspelat sig så man visste vad man gav sig in på.
Det råkade sig inte bättre än att sälungarna från Näsijärvi hämtade sin båt till saltvattnet över semestern. Sålunda skulle man åtminstone en del av tiden färdas tillsammans och det passade fint för ungarna Laura och Janne, som på detta sätt kunde tillbringa tiden med kompisarna Tanja och Topi.
Fredagen den 29 juni färdades Albatrossen Willina längs landsvägen till Pargas och förtöjdes efter sjösättningen vid båtklubbens brygga. På lördagsmorgonen provianterades Williina och Roosa, ganska rikligt enligt gubben. Gumman konstaterade lakoniskt: "ungarna behöver mycket mat". Laura och Janne hämtade sina kassar och knyten till båten. Med var naturligtvis telefonerna, speldosorna och en massa annat. Sen var det bara att vänta på att Tanja och Topi skulle komma med sin mamma till Pargas. Sent om sider kom de sedan. Timo visste från tidigare att det går åtminstone till eftermiddagen. Ungarnas återseende var en fröjd.
När man bytt nyheter kunde färden någonstans äntligen börja. Laura och Janne meddelade genast att de tänker börja färden i grannbåten.
Färden gick längs Pitkäsalmi till Åbo och vidare förbi Pansio till Nådendal. Före Nådendal mötte vi en båt, som förde statsflagga. Träbåtsgubben kände genast igen båten där "vår Tarja" satt på däck med sitt sällskap. Då båtarna möttes vinkade vi med gumman till sällskapet och fick glada vinkningar och presidentens breda leende till svar. Då vi berättade om händelsen blev ungarna avundsjuka för att de inte själva hade noterat båten. Kortspelet hade helt upptagit deras uppmärksamhet.
1.7. efter morgonbestyren satte vi kurs på Merimasku och därifrån till Teersalo. Varje dag äter vi två varma måltider av vilka vi åt den första (efter mellanmålen) i Teersalo och den andra på kvällen i Saviletto. Sent på kvällen i åskväder körde vi ännu till Katanpää. Då var även Tanjas och Lauras mannekängteckningar färdiga. Flickorna begav sig till bastun varifrån Laura efter en stund kom springande till båten och oroligt meddelade att Tanja hade väldigt ont i magen. "Muffa, har du Samarin eller nånting? tack", och sen i språngmarsch tillbaka till bastun med vattenglas och piller. Tanjas mage tillfrisknade snabbt med hjälp av undermedicinen och vi hann ännu gå till stenbrottet och beundra solen, som sjönk i havet.
2.7. gjorde vi en guidad rundtur på fortet. Under rundturen överöste vi guiden med frågor. Efter lunch begav vi oss i klart väder till Enskär, där några av oss vandrade till foten av fyren. Samma dag fortsatte vi ännu till Nystad. Vid den smockfulla Pakkahuone-bryggan lyckades vi hitta plats för både Williina och Roosa. Bastubadandet och fröknarnas ansträngningar att hitta lämplig aftonutstyrsel räckte så länge att vi höll på att bli utan kvällsmat. De vänliga servitrissorna i den kända restaurangen tog dock emot hela sällskapets beställningar - alla naturligtvis olika. Vi åt och diskuterade kultiverat.
Nästa dag hyrde Timo en moposkoter och körde en runda med var och en som ville åka. Till och med mummu (alltså gumman) ville åka och grinet ville inte alls jämna ut sig efter åkturen. Här vaknade tydligen fyrtio år gamla minnen.
4.7. startade vi tillbaka mot söder. Vi åkte till Vaihela gästbrygga i Velkua. Ungarna började springa längs bryggan och hoppa i sjön i alla möjliga krumbukter. Oljudet var obeskrivligt, kanske för att denna simsession utfördes med kläderna på. Vi beslöt tillreda kvällsmaten på stekhällen på stranden. Timo lyckades tappa stekhällen i sjön då han försökte bära alla tillbehören på en och samma gång. Ingen fara, det fanns en annan häll på Roosa.
Följande morgon krängde Timo på sig en våtdräkt. Då gubben undrade "vad är detta för ett tavastländskt preventivmedel", svarade Timo att en dylik hör till standarutrustningen på alla farkoster i Näsijärvi. Timo hoppade i det ogenomskinliga vattnet, rättade till masken, drog efter andan och dök sedan ner i djupet. Vi hann redan undra om han över huvudtaget tänker komma upp igen då han dök upp på den andra sidan av båten. Kraftigt flåsande hämtade han iland den tidigare sjunkna stekhällen.
Följande dag åkte vi sedan till Innamo, där vi åt och badade bastu. All verksamhet är extra för ungarna och Laura, som är ett riktigt sjöodjur, var den enda som anmälde sig frivilligt till gast åt Timo i örnjollen. Naturligtvis kapsejsade jollen då den gippade men det var helt kul. Ungarna lastade sig i gummibåten och aktersnurran förde dem bekvämt ut från stranden. Sälmamma Johanna följde en god stund med ungarnas förehavanden innan hon började vifta åt dem att komma i land. Ungarnas "varför är alltid allt trevligt förbjudet"-min avslöjade tydligt vad de tänkte om vuxna. Efter allt roligt beordrades Laura och Janne ombord på Williina och med henne till Pargas medan Mummu och Muffa åkte till Dalsbruk för att höra på jazz.
Där vi åkte tillsammans i en hemsk tystnad, tänkte vi på hur barnbarnen, som närmar sig tonåren och deras kompisar piggade upp båtlagets humör och hur roligt ungarna hade det.
Träbåtsgubben