Träbåtsgubben har blivit gammal. Det märks på många sätt. Allt fler saker harmar gubben och emellanåt känns det som om även benen är i fel ordning. En del äldre herrar lär bli litet lättretade och det förstår man riktigt bra.
Förrivärlden kändes ingenting oöverkomligt för gubben men nuförtiden kräver även den minsta grejen otroligt psykande och om han får något gjort, tar det åtminstone en halv dag att återhämta sig. Ofta krävs det en rejäl tupplur också. Nuförtiden är det svårt att påbörja ett arbete men det lättar något om man kan skjuta upp det en tid.
Tidigare på träbåtstiden var gubben alltid ivrig att far ut till havs i vilket väder som helst men nu så funderar gubben hela morgonen och bannar även de minsta molnen och vindpustarna. Å andra sidan kan även de minsta uppgifterna, som gubben fått till stånd, frambringa ofantligt välbehag som nästan kräver en andaktsstund.
Gubbens ordinarie båtkumpan Gumman har anpassat sig bra till gubbens oförmåga. Hon ger inte gubben oöverkomliga dagliga uppgifter. Ibland händer det att gubben överraskar gumman genom att klara av hälften av dagens uppgifter. Då är det ofta risk för att dagens tupplur uteblir, vilket är mycket tråkigt.
Vissa saker harmar gubben speciellt mycket. Till exempel när man kör in till Åbo, eller någon annan stans, så är det alltid någon som hänger nästan fast i baken på bilen. Det stressar verkligt mycket. Oftast bildas det genast en helsikes kö efter bilen och en cityterrängbil är fast i baken. Det är konstigt när det finns hur mycket väg som helst.
En gång var det en stor bil, som hela vägen i till Åbo körde nästan fast i baken. Gubben försökte visa att, kör inte så där nära, man blir ju rädd med mindre. I korsningen i S:t Karins körde den sedan i filen bredvid och stannade vid trafikljusen. Kusken flinade djävulskt och visade långfingret.
No i princip kör gubben aldrig överhastighet. Och det har han också testat, att om man kör överhastighet så är det ändå någon som sniffar en i baken och kör sedan om så att skiten strittar...
På sommaren är det trevligt om man haft ett fint veckoslut och har träffat båtkompisar på någon holme. Det skapar alltid välbehag då båtmotorn funkar ordentligt, ja och den egna magen med för den delen. Det är också en fin grej om man har sovit hela natten utan att prostatan har gjort sig gällande. Gubben och gumman sover alltid bättre i båten än hemma, isynnerhet om det kluckar litet.
Gubben hade det trevliga uppdraget att föra sondottern till Åbo på simträning under hela hösten. Laura, 12 år, var en trevlig resenär. Hon frågade alltid hövligt genast: "Fafa, får jag byta radiokanal?"
- "Alltså nu då, mitt i Olavi Virtas Musta ruusu?"
- "Just de, dedär e gammalmodigt, fafa du är gammalmodig... Dehär e bra. De e Anna Abreu, vet du int?"
Gumman: Int ser du heller riktit kry ut.
Gubben: Fan, jag vakade i natt igen många timmar
Gumman: De e för jävligt, e de int?
Gubben: Jo. Va e de för fel på dej idag då?
Gumman: Allt.
Om man en gång är trött.
Gubben: Hörru gumman, ta en mandarin så piggnar du till lite.
Gumman: Hur gav du mej en sånhär hård mandarin?
Gubben: Rulla den så den mjuknar.
Gumman: Jag orkar int.
Gubben: Fan anamma, orkar du int ens rulla en mandarin.
Gumman: Försök int få mej å skratta. Jag orkar int skratta.
Men om man ändå denhär våren sku få båten i sjön så tidit, att man sku se fåglarnas vårväsnande på havet. Bara färg på bottnen och lite vaxning. Nåja int vet jag..., vi får se sen. De kan hända att de regnar eller blåser eller någo.
Träbåtsgubben