Inspirerad av en recension i Hufvudstadsbladet (2/8. 2008) av Bo Carpelans senaste bok Barndom, fick jag idén till att reflektera över olika aspekter på barndomens betydelse i en människas liv. Det är närmast sin egen barndom man i tankarna återvänder till och betraktar ur en vuxens perspektiv. Vad är det man minns och varför? Mina egna minnen härrör sig från tiden efter 1940, då jag som fyraåring flyttade till Innamo, till och med de första läroverksåren i Åbo.
Speciellt markant är att alla avstånd var så otroligt långa. Då vi rodde till Österuddan för att plocka bär var det nästan som att fara utomlands.
Vi bodde så att säga i naturens sköte, med skog och åkrar inpå hemknutarna, så det hörde till vardagen att röra sig ute i skog och mark. Det är en rikedom, trots mödor och besvär, att ha fått växa upp i skärgårdsmiljö med havet som mäktig granne.
Rätt snart efter att jag flyttat till byn, byggde morfar efter mors ritningar min lekstuga, som dåförtiden var byns enda och utgjorde ett visst skydd mot ormar, som det fanns rikligt av. Möblemanget är troligen från början av 1940-talet. Stugan står ännu kvar till glädje för nya generationer barn på besök.
Särskilt kommer jag ihåg den första gången jag fick lov att gå ensam till närskogen för att plocka blåbär. Utrustad med käpp i handen och många råd och varningar vandrade jag iväg. Käppen utgjorde en trygghetsfaktor, med den skulle jag stöta i marken både längs vägen och innan jag började plocka. Ända till Omiveikos kom jag lyckligt och såg där en tuva som var alldeles blå av bär. Ivrig att få börja plocka använde jag min skrämselstav och ur tuvan ringlade sig ut en orm. Som tur var, inte åt mitt håll. Gissa om jag vis av erfarenheten återvände hem med oförrättat ärende.
Både skogens djur och husdjur har intresserat mig ända sen barndomen, hästarna var mina stora favoriter. Extra spännande var det att få agera `lillpiga´ i en av grannarnas fähus, eftersom det var mera nöje än arbete. Som litet större fick jag rida barbacka och köra med häst. Mitt bravurnummer var när jag lyckades köra sönder ett häckhörn i en järnstång på åkern och inte behövde berätta om det hemma.
Mina bästa leksaker var nio trähästar, av vilka några finns kvar. En del är hemgjorda och den största av dem, Brunte, är utrustad med kärra, olika slädar, harv, vält och vinternotstunna med tillhörande not.
Om vintern var det spännande att iaktta småfåglar på vårt fågelbord med tak och glasväggar och studera rapphönorna, som promenerade i rad i snön under de kalla krigsvintrarna. Koltrasten och nötskrikan var välsedda vintergäster och på våren var björkarna fulla av sjungande svartstarar.
Vi hade en stor schäferhund, King, och den drog mej på släde på vintern. Det fanns några jämnåriga barn i byn och när vi blev lite större, satte vi sparkkälkarna efter varandra och åkte på byvägen mot stranden vid isigt väglag. När jag var mindre åkte min mor med mej på vattenkälke nedför strandbacken och långt ut på isen. I samma backe åkte jag senare på bar mark en gång kana på ansiktet, i glädjen över att få följa med för att föra böckling till en granne. Den glädjen blev kortvarig och blodet rann i ett tvättfat, men som tur var, blev det inga bestående men.
Hos mina småkusiner lekte vi inne bl.a. blindbock och satt på understol samt prövade på hur ryktet förändras när det viskas från den ena till den andra. Ute lekte vi vink och trippa, som var kurragömmalekar. Dessutom slog vi nopo, då hade vi en rund träklabb på en brädända och försökte slå bort den genom att kasta en käpp.
Hemma hade jag olika spel, påvspelet (spel med stickor), rävspelet (brädspel), domino, fiskdamm att meta i, Svarta Petter och Herbariumspelet samt många böcker. Trots den svåra tiden fanns det både tryckta sagor och andra berättelser för olika åldersgrupper. Släktingar och vänner sände mej gåvoböcker till jular och födelsedagar. Eftersom jag nästan ända till läroverksåldern växte upp med vuxna, lärde jag mig läsa i god tid före skolstarten och kunde via böckerna ta min tillflykt till olika fantasivärldar.
Som motvikt till allt stillasittande tyckte jag om att klä ut mig och toppen var när jag lyckades lura hunden att skälla. En tid hade vi om somrarna får i en kätte med hus i trädgården. Det var förbjudet att skrämma fåren, men jag lyckades tydligen utklädd i mormors gamla kläder på avstånd visa mig tillräckligt för att inge respekt. Får är inte dumma så de var rädda för mormor ännu på hösten, då hon en regnig kväll hade samma jacka på sig, efter att jag hade rest till skolan i Åbo.
Simning har varit mitt stora intresse ända sen jag som åttaåring lärde mig simma tillsammans med mina kusiner i Strömfors skärgård, där min farbror och faster hade sin sommarstuga. Några år senare höll en mycket trevlig, intresserad, kvinnlig sommargäst inofficiell simskola på Innamo. Deltagarna kunde troligen alla simma på något sätt, men vi fick lära oss att simma riktigt, enligt den tidens normer. Först övade vi torrsim på land och därefter bar det iväg i vattnet. Dessutom lärde vi os att bl. a. att dyka, flyta och simma på rygg. Vi hade jätteroligt och när kursen var slut hade vi uppvisning för byborna.
Vid detta tillfälle var en uppgift att klä av sig i vattnet och jag lyckades riva sönder en gåvoklänning från Sverige. Den syddes därefter om till blus. Under efterkrigstiden var återanvändning något alldeles självklart. För övrigt hade jag varit simkunnig några år innan jag fick gå ensam ner till stranden. Troligen gällde ungefär samma regler för samtliga barn i byn.
Största delen av mina barndomsminnen är soliga och trevliga, en del lite skrämmande och några helt alldagliga. Kanske vi genom våra barndomsupplevelser förbereder oss för det kommande vuxna livet.
Dido Björkblad